OBS: Radioessän

Sveriges Radio

Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. Ansvarig utgivare: Peter O Nilsson

Play

Open in

51 episodes
Avg 10 min
Swedish

Episodes 51

Newest Oldest Longest

All20 Unplayed20 In progress0 Played0

Counted on this page — what you have heard stays on this device, so it is not something the list can be paged by.

Thursday · 10 min
Kaffekamp: Multatulis bok förändrade världen
1860 utkom en bok som bidrog till mildra det koloniala förtrycket i Indonesien, men också påverkade svensk litteratur. Jimmy Vulovic berättar om en viktig bok om kaffe. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången När pastorn talar känns allt bra igen. Församlingen sitter i det trygga koloniala Nederländerna, med ekonomiska intressen som sträcker sig långt ut i världen. I sin predikan mot allt annat än den egna kristendomen ger han klara besked. Det finns inget att ha dåligt samvete för. Tvärtom. Alla kristna är i själva verket skyldiga att omvända de icke-kristna. Uppdraget är heligt. Och hedningarnas väg till frälsning, förklarar han, går genom hårt arbete. Deras anletes svett är den enda vägen. Så talar han. Kyrkobesökarna, det vill säga kolonialismens vita vinnare, kan andas ut. De kan finna själsfrid i sitt värv, njuta frukterna av den lukrativa handeln. För deras profit är ju sanktionerad av Gud. Det har pastorn sagt. ”Multatuli är den sannaste bok jag läst – fast den blott är en bok om kaffe.” Så skriver Eyvind Johnson i ett brev till författarkollegan och vännen Rudolf Värnlund i juli 1921. Romanen han syftar på är den antikolonialistiska Max Havelaar eller Nederländska handelskompaniets kaffeauktioner som gavs ut i Nederländerna 1860. Multatuli är latin. Det betyder ”jag har lidit mycket”. Och bakom den pseudonymen döljer sig författaren Eduard Douwes Dekker som föddes 1820 och dog 1887. Efter flera år i tjänst för den nederländska kolonialmakten i Indonesien, bestämde han sig för att avslöja det förtryck som pågick där. Med Max Havelaar ville han visa både orättvisorna och den förljugna världsförbättrarsjälvbild som förtryckarna tog till sig för att slippa se och förstå kolonialismens negativa konsekvenser. Multatuli ekar länge i Eyvind Johnsons författarskap. Han lärde sig att det krävs ett nytt språk, en ny form, för att synliggöra ett förtryck som annars bara syns och känns underifrån, exempelvis de många orättvisor som även svenska arbetare upplevde. Och norrlänningen i honom såg och skildrade dessutom periferins underordning i relation till centrum. I den anarkistiska tidskriften Brand skrev han 1922 att Eduard Douwes Dekker ”var en av de stora plöjarna för den fria tanken, för den fria höga moral som bryta vanans udd”. Och när han romandebuterade med Timans och rättfärdigheten 1925 är sonen till en egoistisk och girig fabrikör huvudperson. Sonen heter Stig. Hans blick inifrån borgerligheten avslöjar de falska och självförhärligande motiveringarna till de överordnades makt i klassamhället. Ungefär som när Multatuli ger oss interiörer från kolonialismens förljugenhet. Ett nytt perspektiv eller en oväntad berättarteknik är grepp som kan bryta vanans udd, en strategi för att skaka om och synliggöra något nytt. Och Max Havelaar är unik i sin tid inte enbart på grund av den antikoloniala blicken. Även formen är unik. Inte minst därför att tre personer för ordet i romanen. Titelpersonen Max Havelaar gör det bland annat via avslöjande dokument som han tagit med sig hem till Nederländerna efter att ha avskedats från sin tjänst i den koloniala administrationen. Anledningen till avskedet var att han tagit ställning för de fattiga inhemska bönderna. Dokumenten vittnar om total rättslöshet under en vit makt. Men de visar dessutom att de rika lokala härskarna spelar en avgörande roll i det systematiska förtrycket. Begreppet rasism räcker alltså inte ensamt till för att förklara orättvisan. I grunden handlar det mesta i romanen om ekonomi och ekonomisk vinst. Max Havelaar lämnar i förhoppning om utgivning dokumenten till Betavus Droogstoppel. Han är en vän från skoltiden och affärsman på den internationella kaffemarknaden. Om det inte vore för att det kanske skulle kunna gynna affärerna, hade den snikne affärsmannen aldrig befattat sig med skrifterna. Men entreprenören i honom ser möjligheter att utveckla en sydostasiatisk kaffehandel. Med en bok om kaffebönans vidare vinstpotential i ännu outnyttjade jordområden hoppas han framstå som framsynt. Samtidigt som han hoppas att det ska leda till fler intäkter. Men någon författare är han ju inte. Därför engagerar han i sin tur en ung skribent, Stern, för att skriva boken. Men Stern, som visar sig vara idealist, väljer att fokusera på det Max Havelaars dokument berättar om kolonialismens orättvisor. Istället för att skriva den bok som Droogstoppel önskar sig. Sterns berättelse visar det systematiska förtryck där fattiga indonesiska bönder till svältpris tvingas odla varor åt en redan övergödd västerländsk marknad istället för ris till den egna svältande befolkningen. Dessutom beskattas de hårt. Svälttillvaron och skatterna gör det omöjligt för dem att bygga upp ett eget kapital. Därmed ges de heller inte möjlighet att bygga upp ett eget välstånd. Omöjliggjord social mobilitet är som bekant ett av klassamhällets allra tydligaste kännetecken. Bönderna är dessutom enligt lag förbjudna att flytta ifrån sina hemtrakter för att söka lyckan på annat håll. Slaveri är ett ord som ligger väldigt nära till hands. Det uppstår snabbt en öppen konflikt mellan berättarna. I själva romanen alltså, från det ena kapitlet till det andra. Den vinsthetsande affärsmannen Droogstoppel går i sina kapitel till hårt angrepp mot det som den humane Stern framför i sina. Konflikten är retoriskt effektiv. För genom den avslöjar Droogstoppel sig själv som den giriga egoist han är. Ingen behöver då ens påtala att affärsmannen, i allt han gör, enbart drivs av egenintresse. Och med den konflikten uppstår även en för romanen viktig diskussion om vad skönlitteratur är bra för, egentligen. Svaret är tydligt. Litteratur ska påvisa förtryck och påverka världen i en rättvis riktning. Udden riktas mot den högtravande parnassens navelskådande tomgångslitteratur. Och Eyvind Johnson tog starkt intryck av det resonemanget också. Det framgår av ett brev till Rudolf Värnlund i februari 1922: ”Han är min avgud – ty han har räddat min själ – han har räddat mig från vansinne och hopplöshet –, Å – Multatuli du ”litteraturens” föraktare och ändå en diktens konung!” Den förljugna självgodhet som är Droogstoppel och hans likars kännetecken säger att allt i världen är helt i sin ordning, att allt är exakt som det bör vara och dessutom går mot det bättre. Därför finns det alls ingen anledning att ifrågasätta den rådande ordningen. Men många läsare höll inte med. Idag är Max Havelaar en oförtjänt bortglömd roman, vilket är konstigt med tanke på den historiska påverkan verket har haft. I essän ”The book that killed colonialism”, publicerad i New York Times 1999, beskriver den indonesiske författaren Pramoedya Ananta Toer utgivningen som ”earth-shaking”. De nederländska liberaler som krävde en reformering av kolonialsystemet gjorde den till ett vapen i rättvisekampen. Det resulterade så småningom i lite bättre förhållanden i kolonierna, till exempel då det gällde möjligheter till utbildning. Det ledde i sin tur till att romanen på ett mer direkt vis kunde nå ut till och inspirera de förtryckta indoneser som skulle komma att leda en av 1900-talets största och viktigaste antikoloniala frihetskamper. Jimmy Vulovic, litteraturforskare, skribent och föreläsare Sändes första gången 27-02-20 Lästips Multatuli [Eduard Douwes Dekker], Max Havelaar. Or, the Coffee Auctions of the Dutch Trading Company, New York Review Books, 2019. Boken utgavs även på svenska senast 1979 som "Max Havelaar eller Nederländska handelskompaniets kaffeauktioner" i översättning av Ingrid Wikén Bonde. Bara genom breven till dig, vän! Eyvind Johnsons och Rudolf Värnlunds brevväxling, red. Birgit Munkhammar och Magnus Bergh, Albert Bonniers förlag, 2018. Pramoedya Ananta Toer, ”The book that killed colonialism”, New York Times 1999-04-18. https://www.nytimes.com/1999/04/18/magazine/best-story-the-book-that-killed-colonialism.html
Wednesday · 10 min
Kaffekris: Kommer jag att klara mig utan morgontåren?
Kaffet bär på kolonialismens arv – och nu hotas produktionen av klimatförändringarna. Shora Esmailian berättar om en vardagslyx med bitter eftersmak. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Efter färden på smala serpentinvägar stannar bilen. ”Vill du komma upp i bergen måste vi gå härifrån”, informerar guiden. Jag är i de blå bergen på Jamaica – en lummig bergskedja som sträcker sig från Port Antonio i norr till Kingston i söder. Fyra sekler tidigare sökte förrymda slavar skydd här och det var i blå bergens vildmark som de fria slavarna, så kallade marooner, anlade sina samhällen. Med ledaren Queen Nanny i spetsen bjöd de under 1700-talet på motstånd mot de brittiska kolonialherrarna genom att bränna ner plantager och frita slavar. Men dessa berg är också kända för något annat: kaffet som odlas i Blue Mountain är en av världens mest exklusiva och dyraste kaffesorter. En lång och stup vandring krävs för att komma upp. Topparna och dalarna nedanför ser ut som mjuka och fluffiga kuddar av skog. Här finns varken el eller rinnande vatten och när mörkret lagt sig fylls luften av eldflugor. Morgonen därpå undrar jag om det finns kaffe – Blue Mountain-kaffet var trots allt författaren Ian Flemings favoritsort under tiden han skrev böckerna om James Bond. Guiden tittar irriterat på mig och säger strängt: ”Här dricker ingen kaffe!”. Med den kommentaren försvinner drömmen om att sitta och njuta av soluppgången och utsikten med en varm kaffekopp i handen. Vandringen ner sker med bultande huvudvärk och nog är det här, i Jamaicas blå berg, som tanken jag länge försökt tränga undan slår mig på riktigt: hur ska man leva i en framtid där den globala uppvärmningen gjort det omöjligt – både skördemässigt och ekonomiskt – att starta dagen med kaffe? Vad ska jag beställa när jag sätter mig för att fika med en vän och hur vaknar jag till liv under arbetspasset på eftermiddagen, när tröttheten smyger sig på några timmar efter lunch? Choklad och exotiska frukter kan jag leva utan, men livet ter sig inte bara fattigare, utan nästintill omöjligt, utan kaffe. Och: hur ska miljoner människor som är med och skapar kaffe överleva? Dagens Jamaica har inte särskilt stor kaffeproduktion, men under tidigt 1800-tal var man en av världens främsta exportörer. 1728, samma år som maroonerna inledde sitt första krig mot kolonisatörerna, lät Jamaicas guvernör, britten Sir Nicholas Lawes, plantera den första kaffeplantan. Öns jord och klimat visade sig vara en perfekt plats för den känsliga växten. Dessutom hade britterna genom den transatlantiska slavhandeln fyllt ön med slavar – i början av 1800-talet fanns så många som 300 000 – och under 1700-talet var den en av den brittiska kronans mest lönsamma kolonier, just på grund av socker- och kaffeplantagerna. När slaveriet avskaffades störtdök den jamaicanska kaffeproduktionen men tog fart i stor skala i andra delar av världen. Kaffeindustrin omsätter miljarder dollar årligen, men merparten av kaffet odlas och skördas av småskaliga jordbrukare och arbetare i tropiska regioner belägna längs ekvatorn, i det så kallade ”kaffebönbältet”. 125 miljoner människor är beroende av kaffe för sin försörjning men har inte råd att dricka det: alla inkomster från försäljning av kaffebönan går till nästa års grödor. Kolonialismens överföring av rikedom och resurser från det globala syd till det globala nord fortsätter i våra dagar genom just kaffet. Nu har ytterligare en faktor försvårat för kaffebönder – och alla oss kaffeberoende att ta en stunds fika: den globala uppvärmningen. I snart tjugo år har både forskare och stora kaffeproducenter som Lavazza och Starbucks varnat för att klimatkrisen kommer att påverka kaffeindustrin. Kaffeträdet, som har sitt ursprung i det etiopiska höglandet, behöver helt rätt förhållanden för att producera det bär som i sin tur innehåller frön som torkas och rostas innan de mals ner och blir den svarta dryck som så många av oss älskar. Kaffeplantan – särskilt den som producerar den populära Arabicabönan – växer bäst i temperaturer mellan 18 och 22 grader. Men temperaturerna stiger även på de breddgrader och höjder där kaffe historiskt har odlats. Bara lite mer värme eller lite mer regn kan vara förödande. Allt mer oberäkneligt och kraftigare regn leder till sjukdomar på träden och extremväder i form av förlängda torrperioder dödar kaffeplantan och urholkar jordkvalitén. Kaffebönder har under många år vittnat om minskad produktion och plantor som inte mår bra. I Sverige häver vi i genomsnitt i oss tre koppar om dagen och när kaffepriset höjs kraftigt leder det till ramaskri. 2024 sköt råvarupriset på kaffe i höjden med över 70 procent – det högsta sedan 1977 – efter att världens största kaffeproducent Brasilien drabbats av den värsta torkan i modern historia. Också Vietnam, världens näst största kaffeproducent, drabbades under samma period av för varmt och torrt väder – en verklighet som ser ut att bli det nya normala i takt med att utsläppen ökar årligen. Till och med FN:s klimatpanel IPCC har beskrivit kaffeindustrins sårbarhet och färska studier visar att de fem länder som står för 75 procent av världens kaffeproduktion – Brasilien, Vietnam, Colombia, Etiopien och Indonesien – numera har två månader per år mer med kaffeskadlig temperatur på över 30 grader än tidigare. I den etiopiska regionen Oromia har den nya verkligheten skapat en katastrofal situation för bönderna. I detta kaffets födelseplats är fler än fyra miljoner hushåll beroende av sina kaffeplantor och bidrar till en tredjedel av landets exportintäkter, men inte så länge till. Allt fler torkperioder varvat med kraftiga regn har lett till en avbefolkning av landsbygden sällan skådat i den etiopiska historien. När marken inte längre ger det den brukade ser unga etiopier ingen annan utväg än att hitta arbete långt ifrån sina byar. Sedan flera år har de migrerat, oftast till Gulfen, i hopp om att kunna försörja sina familjer. Kvar i de etiopiska byarna finns numera uttorkade fält och en åldrad befolkning. För oss relativt välbeställda kaffeälskare ter sig konsekvenserna av den globala uppvärmningen inte lika dramatiska som för kaffebönderna. Kaffepriset må stiga – till en hel krona koppen – men än så länge har jag inte lyckats avhålla mig från lyxen av mitt nypressade morgonkaffe, även om jag ofta tänker på den där morgonen i blå bergen. Men visst börjar det bli dags att hitta en annan följeslagare för njutningsfulla stunder innan klimatkrisen förvandlat kaffet till en dryck endast för världen rikaste. Shora Esmailian författare och kulturjournalist Producent: Ann Lingebrandt Musik: Black Coffee med Sonny Criss, Walter Davis, Paul Chambers, Alan Dawson, från albumet This Is Criss, 1966.
Tuesday · 9 min
Kaffebegär: Hur skulle världen ha sett ut utan den svarta drycken?
Kaffet betraktas av många som en mirakeldryck, men har historiskt haft högljudda kritiker. Hanna Eklund funderar över en varm dryck som väcker heta känslor. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 9/9 2020. När jag började jobba som reporter blev kollegorna förvånade över mina preferenser vad gällde varma drycker. ”Du kommer inte att bli långvarig i den här branschen” var standardkommentaren till mitt ständiga tryckande på knappen ”varm choklad” vid kaffeautomaten. I tio år framhärdade jag, sedan blev det för jobbigt och jag lärde mig att ”ta en kopp” eller ”fika” (som det också kallas). Inte långt därefter fick jag min första fasta anställning. Och jag är inte den enda genom historien, som har dragit nytta av de svarta dropparna. Kaffe fick tidigt rykte om sig att göra den som dricker kvicktänkt, sällskaplig, lycklig och förnuftig. Filosofen James Mackintosh gick så långt att han i slutet av 1700-talet hävdade att en människas förståndsförmågor står i direkt proportion till mängden kaffe hon dricker. Kanske är det inget konstigt att Voltaire sägs ha druckit minst fyrtio koppar om dagen. Han hade egentligen lika gärna kunnat dricka choklad, som påstods ha samma goda effekter, om det inte vore för risken det ansågs medföra. ”Bisarra och depraverade böjelser” kunde nämligen vara en möjlig biverkning av varm choklad - Marquis de Sades favoritdryck. Den påstådda kopplingen mellan kaffe och förnuft har fått mig att fundera på i vilken mån koffeinhaltiga drycker kan ha haft betydelse för vår samhällsutveckling. Bönornas intåg i Europa och Sverige råkar nämligen, som av en tillfällighet, sammanfalla med upplysningen. Första gången en svensk berättar om kaffe är 1658. Clas Rålamb är på resa som kungligt sändebud i Turkiet när han blir bjuden på något helt nytt och sjudande hett, tillverkat av ett slags ärter från Egypten, skriver han, som förnäma turkar sörplar in mellan läpparna istället för brännvin, i tron att det ska motverka inflammationer och uppstigande ”dunster” från magen. Som så många gånger genom historien visade sig den nya medicinen vara lite beroendeframkallande, och Karl XII:s besök i Turkiet slutade med att han tog bönorna med sig hem och gjorde kaffet populärt i Sverige. Men det var inte förrän under industrialiseringen som fikat blev vardagligt och billigt och kanske ett måste för att orka med de nya fabrikstiderna. Innan kaffet slog igenom var öl den vanliga drycken i Sverige och stora delar av Europa, bland såväl kvinnor som män, även om det inte alltid låter så i den samtida litteraturen. Carl von Linné, som tyckte att kaffe enbart kunde bidra till slapp mage och en utmärglad kropp skriver: ”Karl-öl”, måste vara beskt. ”Kvinnfolk och käringar”, lägger han till, ”skola hava sött dricka”. Den här idén återfinns också hos Bellman, som tycker att vi ska ”ge våra små mamseller, vin och sviskon och karameller”. Tanken på separatistiska dryckesvanor ska vi återkomma till, men tills vidare räcker det att konstatera att de allra flesta struntade i vad Carl von Linné ansåg. Och under hans levnad hade kaffehusen sedan länge börjat ta över andra delar av kontinenten. Tronskiftet från den bedövade alkoholen till den koffeinstinna varma drycken var en revolution som enligt historikern Daniel Berg skapade ett irritabelt upplysningssinne, kritiskt till allt! Utom kanske till det förtryck som möjliggjorde europeernas nya mörka vanor, även om vissa av kaffekolonialismens tidiga kritiker faktiskt kom inifrån industrin. Men i Europa blev kaffehusen en plats för affärer och intellektuell verksamhet. Här växte kapitalismen och den borgerliga offentligheten fram, klasserna blandades och ett friare samtal var möjligt. I England kallades de Penny Universities, eftersom det gick att lyssna på tidens stora intellektuella, till priset av en kopp java. Men om storleken på plånboken inte var så betydelsefull för att komma in på kaffehusen – var könet desto viktigare. För kvinnor var dörren oftast stängd. Så möttes också Londons invånare 1674 av ”Women’s petition against coffee” som hävdade att kaffe gör män impotenta, ”lika fruktsamma som öknarna de försmädliga bönorna kommer från”. Och när 1600-talets franska överklasskvinnor samlades i salonger för att kritisera äktenskapets slaveri – det som de i princip bara kunde lämna om maken var impotent - då valde de en annan koffeinhaltig dryck. Preciositeten har kallats en av historiens äldsta feministiska rörelser och gjorde motstånd genom att förlöjliga klassisk bildning och ägna sig åt förfining istället för manligt barbari. Med andra ord drack de te. Och långt senare skulle den svenska författaren Thekla Knös beskriva teet som salongskulturens essens, det som förverkligar dess pedagogiska idéer och förfinar smak och sinnen. Så verkar alltså te i någon mån ha blivit kvinnokampens dryck, medan kaffet blev den offentliga manlighetens brygd, besk och förnuftig och tillräckligt begärlig för att de törstande skulle strunta fullständigt i Carl von Linnés varningar. Begäret parodieras i Johann Sebastian Bachs kaffekantat från 1730-talet, den unga Liesgen måste ha sitt livselixir – ljuvligare än tusen kyssar – minst tre gånger om dagen och förargar sin far: Först när pappan hotar med att inte låta Liesgen gifta sig går hon med på att sluta med kaffet, men bara tillfälligt, eftersom hon i hemlighet smyger in en rad i äktenskapsförordet om att den blivande maken aldrig får hindra henne från den högsta njutningen, att koka kaffe precis när hon vill. Samtidigt skriver politikern Carl Gyllenborg den första svenska komedin, en pjäs om den löjliga Sprätthöken, representant för unga snobbiga adelsmän med oförblommerad fäbless för det franska. Han gör allt ”a la mode”, rör sig vant på Stockholms kaffehus och skrattar åt lantisar som bränner sig på det svarta ”ölet”. Med facit i hand var oron för franska influenser inte helt obefogad. Upplysningen ägde rum på kaffehus och i tesalonger och vem vet om inte gnistan faktiskt låg i själva drycken. När journalisten Camille Desmoulin uppmanade massan att ta till vapen, 1789, lär han i alla fall ha stått uppflugen på en stol, eller om det var ett bord, tillhörande Café de Foy i Paris. Förmodligen hade han redan hunnit ta en kopp, eller två. Det är klart att kaffet blev ett ljus i mörkret också för nordborna och hade det inte varit för det nya koffeinberoendet, skulle kaffehusen kanske inte blivit sociala rum för hattar och mössor, författare och upprorsmakare. I våra dagar är det inte många som skryter med fyrtio koppar kaffe om dagen. Att dricka riktigt mycket kaffe anses inte helt sunt och nordbor hånas ibland för sitt enorma koffeinintag. Samtidigt rankas nordens länder som några av de bästa att bo i. Finland började för några år sedan inta en särställning, genom att ha världens bästa skola, världens bästa rättsväsende, världens ärligaste befolkning, världens lyckligaste invandrare och som av en ren slump världens absolut största kaffekonsumtion. Hanna Eklund, journalist
September 24 · 10 min
Teets väg: Sluta prestera, ta en kopp te
Te är mer än en dryck – det är en ritual, en konst, en filosofi. Johan Landgren tar en klunk kulturhistoria och kliver in i tomhetens boning. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. För ungefär femtusen år sedan sägs ett blad ha fallit från busken Camellia Sinensis, och landat i den kinesiske kejsaren Shennongs kopp med hett vatten. Kejsaren lade först inte märke till det, då han satt och mediterade. Men när han efter meditationen drack ur koppen upplevde han vilken effekt drycken hade på honom; ökad vakenhet och uppmärksamhet på tillvaron. Ska man tro legenden är detta startpunkten för teets dryckes- och kulturhistoria. Och därmed också orsak till att jag varje morgon börjar dagen med en kopp te. Om det är jag inte ensam. Te är den näst mest populära drycken i världen, endast slagen av vatten. Som svensk kan det vara svårt att ta in. Här ses teet ofta som en ointressant och håglös släkting till kaffet – denna prestationsdyrkarnas gudomliga dryck som gör att deadlines kan hållas, tentor skrivas och fester fortsätta till gryningen. Och det är väl lika bra att erkänna att jag gärna dricker en kopp kaffe jag med, när omständigheterna kräver det. Men det är teet som sedan länge utgör min bas. Under dagen, helst i form av ett fermenterat Pu’er, mörkt och beskt som urskogen. Ett te jag framemot kvällen gärna byter mot ett grönt, med milda och flyktiga grästoner. Att båda dessa sorter kommer från samma växt är svårt att greppa. Men denna kameleontiska förmåga är ett av teets centrala kännetecken. Samma blad som hackas ner och slumpas bort i billiga tepåsar brukas också under meditationer och ritualer. Teet blir vad man gör det till. För några – ett tillfälligt avbrott i arbetsdagen. För andra – en öppning mot ett nytt perspektiv på tillvaron. Just det senare är vad den japanska kulturhistorikern Okakura Kakuzō intresserar sig för i ”Boken om te” från 1906. Här undersöker han kopplingen mellan tedrickande, daoism och zenbuddhism, med särskilt fokus på den tradition som kallas chadō, teets väg. En ritual som sedan mitten av femtonhundratalet varit vanlig i Japan. Teets väg genomförs i särskilda terum, så kallade sukiya. Rakt översatt betyder det ”fantasins boning” eller ”tomhetens boning”. Om detta vid första anblick tycks oförenligt klarnar sambandet när man går till en av daoismens ursprungstexter, Dao de jing. Där beskrivs tomheten som nödvändig för att livet ska kunna ta plats. I Göran Malmqvists översättning heter det: ”Man hugger ut dörrar och fönster och bygger ett rum; det är Intet i dess inre som gör rummet användbart”. Med tomhetens princip i åtanke byggs och utsmyckas terummen så att de lämnar utrymme också för besökarnas egna tankar. Ibland är de så enkla att de bara består av en upphöjd platå mitt i en trädgård eller teodling. Själva teet tillagas där av en temästare som har sju regler att förhålla sig till: Var ute i god tid. Förbered dig på att det kan regna. Arrangera blommor på ett sätt som efterliknar naturen. Skapa en känsla av svalka på sommaren och värme på vintern. Placera kolet så att vattnet kokar effektivt. Brygg en tillfredställande kopp te. Agera med största omtanke om dina gäster. Reglerna utformades i mitten av 1500-talet av temästaren Sen no Rikyū, och följs än idag i teskolor runt om i världen. Men redan på hans tid ifrågasattes de. Det där kan väl vem som helst göra, lär en kritiker ha sagt. Rikyū ska då med ett leende ha svarat: om du kan hitta någon som kan utföra ritualen utan minsta misstag ska jag med glädje bli hans lärjunge. Liksom det mesta som ser enkelt ut ligger det lång träning bakom. Något alla som försökt tillaga en perfekt kopp grönt te kan känna igen sig i. Men Okakura ville inte bara sprida kunskap om te. När han presenterade sin bok för publik gjorde han det med följande tillägg: ”När kommer Västerlandet att förstå Österlandet, eller när ska ens Västerlandet göra ett försök att nå fram till en förståelse?” Att tedrickandet i väst inte självklart lett fram till det är uppenbart. Ett talande exempel är när britterna under mitten av 1800-talet tyckte att kineserna tillskansat sig alltför goda förtjänster genom tehandeln, samtidigt som de vägrade dela med sig av sina kunskaper kring teodling. Britterna tog saken i egna händer och smugglade ut teplantor och arbetare från Kina till Indien, ett land de då kontrollerade. I samma veva började de odla opium som de kunde dumpa på den kinesiska marknaden för att ge sig själva ett bättre förhandlingsläge. Men samtidigt frodades, i skuggan av kolonialismen, ett mer balanserat utbyte av idéer, mat och kultur. Redan under tidigt 1800-tal tog västerländska filosofer intryck av de österländska tanketraditionerna. Medan pessimisten Schopenhauer hämtade inspiration från buddhism och hinduism såg romantikern Schelling i daoismen likheter med sina egna tankar om icke-varandet; den tomhet som inte är total frånvaro utan obegränsad möjlighet. Under mitten av 1900-talet fick dessa traditioner, inte minst genom beatnikrörelsen, större spridning. Karismatiska tänkare och konstnärer som Allen Ginsberg, Joan Vollmer och Alan Watts kan sägas bära skulden för den våg av andliga lärare och yogautövare som de senaste decennierna svämmat över i väst. Något det inte sällan ironiseras över. Kritiker brukar peka på att denna nyandlighet inte tar verklig hänsyn till ursprunget, eller att det bara är en form av förklädd kapitalism. Men vad händer om man istället tittar på det med Okakuras blick, som en uppriktig vilja att ”göra ett försök att nå fram till en förståelse”? När poeten Eva-Stina Byggmästar reser till Japan för att utforska zenbuddhism på djupet är det ett naturligt steg för en som ägnat stora delar av sin skrivargärning åt nya sätt att se på människan, djuren och växterna. Väl på plats hittar hon samma måne som hon tidigare besjungit, men också något annat. Om hennes tidigare diktsamlingar kan beskrivas som myllrande och euforiska har den trilogi som har sitt ursprung i resorna till Japan en annan ton, en annan smak. Hon avslutar den första boken, ”Låt hjärtat tala hjärtats språk”, med följande rader: ”till sist återstod bara / en humoristisk ton / och en klunk te”. När jag själv prövar teets väg är det flera aspekter som tilltalar mig. Tomheten och ödmjukheten, men också det kvardröjande leendet. Vad händer om man ställer dessa mot en tänkt kaffets väg? Helt andra begrepp poppar upp: självmedvetenhet och prestation. Och kanske hittar man här en ingång till intresset för de österländska tanketraditionerna. De uttrycker en viktig motpol i ett samhälle som många anser vara alltför ensidigt. De öppnar för ett annat sätt att betrakta, och vara i, världen. För den som vill prova kan ett första steg vara att byta ut en kopp kaffe mot en kopp te. Ett andra att besöka ett stilla terum istället för ett stökigt kafé. Själv föredrar jag att utforska teets väg i mitt eget hem; att för en stund omvandla vardagsrummet till en tomhetens boning, i vilken jag med ett leende på läpparna kan fantisera om en värld där också ödmjukhet och omtanke är möjlig. Johan Landgren poet och litteraturvetare Producent: Ann Lingebrandt Litteratur Eva-Stina Byggmästar: Låt hjärtat tala hjärtats språk. Fri Press 2022. Okakura Kakuzō: Boken om te. Modernista, 2021. Urasenke Chado: An Introduction to Chado. https://www.urasenke.or.jp/texte/about/chado/ Kwok Kui Wong: Schelling’s Understanding of Laozi. 2017. Dao 16, 503–520. https://doi.org/10.1007/s11712-017-9574-6 Kate Thompson-Gorry: Japans temästare [Film]. Arte, 2023. https://urplay.se/program/236019-japans-temastare
September 23 · 9 min
Annie Dillard (1945-2026): En blick som kan fälla skogar
Den amerikanska författaren Annie Dillard betraktade sina essäer som sitt huvudverk. Katarina Wikars förundras över den unika blicken. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän publicerades för första gången 2015. ”Jag kan inte släppa den där blicken – hör här: våra ögon låstes och någon kastade bort nyckeln. Vår blick var som om två älskande eller två dödsfiender oväntat mötts på en övervuxen stig medan båda tänkt på något annat: ett klargörande slag i magen. Det var också ett hårt slag mot hjärnan, eller hjärnor som plötsligt pucklade på varandra, med all den laddning och det intima gnissel som uppstår när ballonger gnids mot varandra. Den tömde våra lungor, den fällde skogen, flyttade åkrarna och torkade ut sjön, världen monterades ner och föll in i de där ögonens svarta hål.” Denna blick – som förmår fälla skogar och montera ner världar kommer från en vessla, detta lilla vasstandade djur, som författaren Annie Dillard möter på sin skogspromenad en dag. Texten om mötet med vesslan är fem och en halv sida lång och inleder essäsamlingen: Att lära en sten att tala. Expeditioner och möten. Och skrevs redan i början av åttiotalet men kom på svenska först i år. Det här är inte en samling tillfällighetsskriverier, utfyllnadstexter låter hon hälsa i författarens anmärkning, det här är mitt riktiga verk. Annie Dillard föddes 1945 och var bosatt på en ensligt belägen ö i staten Washington i USA där man bara ser ett ljus från Kanada flämta svagt på vintern. Och hon skrev både fiktion och fakta, memoarer och poesi – en avklarnad och detaljskarp prosa om det mycket lilla och om det oändliga. Hon fick Pulitzerpriset redan som ung för sin Pilgrim at Tinker Creek som hette Livet vid ån på svenska. Och hennes värld kan vara ån strax intill, Galapagosöarna eller Antarktis. Hon iakttar noggrant, kan lyssna sig igenom vilken tystnad som helst, tillåter sig aldrig att bli sentimental eller nostalgisk. Hon har en förmåga som jag i brist på bättre kallar förunderlig att beskriva sitt möte med vesslan, hur det är att befinna sig inne i vesslans hjärna i sextio sekunder. Hur de båda samtidigt pluggade in på ett annat band, ett ljuvt och chockerande ögonblick. En vessla säger aldrig vad den tänker på. Den greppar sin enda nödvändighet och släpper inte taget, kan vi människor lära något där av? Att greppa sin enda nödvändighet och att inte släppa taget, att kraftlöst dingla från den vart den än för oss. Hon inleder sin text med anekdoten om örnen som sköts och visade sig ha en skarptandad vesslaskalle som satt fast i dess strupe, en vessla släpper aldrig sitt tag. Och som Jonas Ellerström skriver i sitt efterord till Att lära en sten att tala har också Laurie Andersson skrivit om henne i låten Speechless. Och nästa gång jag möter den där vesslan som bor i den övergivna sågen ska jag gå ett steg närmare. För mycket länge sen berättade jag för en tillfällig manlig bekant att jag egentligen kom från landet, ja, nästan från skogen, och han sa: Du har ju blivit helt totalurbaniserad. Trettio år senare försöker jag gradvis återvända till naturen och tystnaden och då kan Annie Dillard vara en vägvisare, en stigfinnare, en mentor. Hon är en glesbygdens Joan Didion, låter sig inte för ett ögonblick falla ner i sentimentalitet, det är som det är. Männen hon reser med i Ecuadors djungler häpnar att hon inte försöker hjälpa en snarad hjort i en by, att hennes ansikte var uttryckslöst när hon iakttog hjorten. Hon svarar: Mina herrar från staden, vad förvånar er? Att det finns lidande här eller att jag vet om det? Intill sin spegel därhemma har hon fotot på en brännskadad man, som två gånger i livet med tretton års mellanrum har blivit svårt bränd av bensin. Han säger i en intervju: Gud kan inte göra så här mot mig igen. Annie Dillard skriver: Kan någon vara snäll och förklara för Alan McDonald i hans värdighet, för hjorten vid Providencia i dess värdighet, vad som pågår? Och skicka mig karbonkopian. När Annie Dillard skrev den här boken var hon inte ens fyrtio och skriver redan insiktsfullt eller snare utan flummigt filter om åldrandet, eller humoristiskt om livsprinciper. Men hon är också en flätandets mästare som får en text om manliga nordpolsfarare i frack och bordssilver och en om några gitarrspelande frikyrkliga att korrespondera: varför liknar vi som går i kyrkan glättiga, hjärnbefriade turister på charteresa till det Absoluta? frågar hon sig. Och inför lättvindigheten i bönen ber hon oss stanna upp, tänka till. Vi borde alla bära skyddshjälmar i kyrkan, skriver hon. Och påminner om sjuttonhundratalets chassidiska judar som förstod vilken fara orden i bönen utsatte en för. Citat: Sen han åkallat Gud kunde Gud märka det och förgöra honom innan han hunnit yttra resten, Vare nådig. I Annie Dillards värld kan det vara värt att släpa fingrarna genom vatten fulla av pirayor. Klappa en sköldpadda full av encelliga alger på Galapagos och tänka: Jaha, här är vi nu allihop. Hon kan genomskåda hägringar och samtidigt vet hon hur svårt det är att få syn på dem för medvetandet förväntar sig ju alltid det vanliga. Katarina Wikars, Sveriges Radios kulturredaktion Annie Dillard på svenska Det skrivande livet. Översättning av Niclas Nilsson. Ellerströms förlag, 2018. Grunden den heliga. Översättning av Niclas Nilsson. Ellerströms förlag, 2016. Att lära en sten att tala – expeditioner och möten. Översättning av Olle Thörnvall. Ellerströms förlag, 2015. Livet vid ån. Översättning av Roland Adlerberth. Stegelands förlag, 1978. Musik Sadness av AShamaluevMusic. IBGMusic For Videos. https://soundcloud.com/ashamaluevmusic2/sadness?in=ashamaluevmusic2/sets/piano-music Speechless av Laurie Andersson, 1994.
September 22 · 10 min
Motstånd: Länge leve desertören!
Finns det något som en god soldat, när kriget i sig är ett ont? Det frågar sig Patricia Lorenzoni, som lyfter fram fiktiva och verkliga desertörer. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. År 1917, under brinnande världskrig, ställde sig en ung brittisk poet upp och vägrade återvända till fronten. Siegfried Sassoon hade tagit frivillig värvning under den upprustningsentusiasm som föregått krigsutbrottet 1914. På västfronten utmärkte han sig för ett mod gränsande till galenskap, och belönades med det brittiska militärkorset. Men efter en period av konvalescens tog han offentligt avstånd från kriget och deserterade. Sassoon hotades med krigsrätt och riskerade arkebusering. Inflytelserika vänner lyckades dock få honom inlagd på Cariglockhart War Hospital där han istället vårdades för ”granatchock”, ett ord som kunde rymma allt från posttraumatiskt stressyndrom till ideologiskt motiverad pacifism. Här diagnosticerades han som lidande av ”starkt anti-krigskomplex” och ordinerades täta terapeutiska samtal. Efter fyra månader återvände han till fronten. Men i hans poesi ljuder protesten vidare. Sassoons dikter målar upp ett skyttegravslandskap av ruttnande lik. ”Wallowed like trodden sand-bags loosely filled / and naked sodden buttocks, mats of hair / bulged, clotted heads, slept in the plastering slime. /And then the rain began,—the jolly old rain!” Kriget som en radikal stöld på mening. Vem i den här historien var galen? Poeten som led av granatchock, eller de som ”botade” honom tillbaka till fronten? Bilden av desertören befinner sig där kampen om historien förs. Den som vägrat strida för dem som eftervärlden kallar onda, blir hjälte. Den som lämnar en kamp uppfattad som rättfärdig framstår istället som en feg usling. Men i krigets hetta, låter sig skillnaden mellan ont och gott verkligen göras? Joseph Hellers roman Moment 22 från 1961 handlar om ett krig som sannerligen ofta framställs som en kamp mellan ont och gott: andra världskriget. Huvudpersonen, kapten John Yossarian, befinner sig på en av USA:s flygbaser i Italien. Han kämpar mot tyska nazister och italienska fascister – men, visar det sig, kanske allra mest mot de egna befälen. Yossarian, som är krigstrött och traumatiserad, försöker desperat bli friskriven med hänvisning till att han är vansinnig. Och alla är överens om att Yossarian är vansinnig. Därför bör han få åka hem. Men för att bli friskriven måste Yossarian själv ansöka om det. Och när han gör det, visar han prov på sund självbevarelsedrift. Hans ansökan om friskrivning blir därmed grund till avslag, den visar ju att han är frisk. Den paragraf som gör detta möjligt har samma namn som bokens titel, ”moment 22”. Titelparagrafen blir till en punkt vid vilken allt är möjligt, i allra fasansfullaste mening. Moment 22 är den byråkratiserade nakna maktens punkt, och den maktlösa förtvivlans. På så vis återfinns den på samma plats som det trauma som hemsöker Yossarian, och kring vilket berättelsen rör sig i allt snävare cirklar. Det är en satirisk roman full av humor, inledningsvis vansinnigt rolig. Men ju längre den fortgår, desto mer växer läsarens obehag. Kriget är ett monster som producerar monster som i sin tur profiterar på att reproducera monster. Här finns gruppledaren överste Cathcart, som i sin besatthet av att bli befordrad till general ständigt ökar det antal flyguppdrag hans mannar måste utföra eftersom han tror att det förbättrar hans egna chanser. Här finns Milo, mässofficer och driftig entreprenör vars affärsverksamhet blir så lukrativ att ingen kan invända mot den ens när han säljer sina tjänster till den tyska militärmakten och bombar den egna flygbasen. Här finns den interna underrättelsetjänsten som diskret ser till att ”försvinna” vemhelst som ställer till för mycket oljud om krigets verkliga villkor. Och här finns också ett manskap som söker tröst och glömska i famnen hos dem som är än mer maktlösa än de själva; Roms fattiga prostituerade. Jo, Yossarian kämpar för den ”goda” sidan. Men vilken mening har ordet ”gott”, när kriget är i sig ont? ”Jag är förbannat trött / på all er propaganda / om truppens goda anda / den får mig att se rött.” Så sjunger desertören i Lars Forsells översättning av Boris Vians sång Le Déserteur. Den japanske mästaranimatören Hayao Miyazaki låter ofta sina filmer utspela sig mot bakgrund av kriget. I Det levande slottet från 2004 vill två krigförande parter tvångsmobilisera trollkarlarna för att kunna dra nytta av deras förmågor i strid. I en scen står trollkarlen Hauru med hattmakerskan Sophie och betraktar ett slagskepp i fjärran. Sophie frågar: ”Är det vårt eller fiendens?” Hauru svarar: ”Vad spelar det för roll? De är mördare.” Om nätterna ger han sig ut i fågelhamn och strider mot bägge sidors dödsmaskiner. Haurus position är inte pacifistens, utan antimilitaristens. Vad han vägrar är krigets regim. I den unga arbetarrörelsen var antimilitarismen en central del, den som likt Hauru sa: vad spelar det för roll, när de alla är mördare? Rörelsen var internationalistisk, och arbetare från olika länder skulle aldrig gå i krig mot varandra. Därför hade många svårt att föreställa sig ett storkrig i Europa. Men i takt med att upprustningen och krigshetsen intensifierades kring sekelskiftet 1900, slöt allt fler fackföreningar och socialistiska partier ändå upp bakom sina militärmakter. Vad hade hänt om arbetarrörelsen i stort stått fast vid antimilitarismen? Relationen till militären är en känslig punkt i rörelsens historia, i Sverige och annorstädes. Redan när kampsången Internationalen, som än idag sjungs på första maj, översattes till svenska 1902 uteslöts en vers från den franska originalet: ”Om de oss driver, dessa kannibaler / mot våra grannar än en gång / vi skjuter våra generaler/ och sjunger syskonskapets sång.” Idag sjungs versen, men i princip enbart i de anarkistiska och syndikalistiska tågen. Internationalens franska original författades av Eugène Pottier. Han deltog aktivt i Pariskommunen, det arbetaruppror som 1871 brutalt slogs ner av den franska armén. För kvinnorna och männen i kommunen var det uppenbart att militären som sådan, oavsett nationsflagg, var fienden. Denna insikt är vad som också sjunker in hos Yossarian. Därför går han mot slutet av romanen baklänges genom flygbasen med draget vapen. Om han tidigare fruktat tyskarna, är det nu de egna befälen han är rädd för. Till slut återstår ingenting annat för honom än att desertera. Det är inte för att han är en dålig antinazist som Yossarian deserterar. Det är för att han äntligen klart kan se det dödens maskineri han själv är del av. Drygt ett sekel ligger mellan oss och Sassoons misslyckade försök att desertera. Militär upprustning är åter frågan för dagen. Just därför, låt oss höja en skål för den som har modet att trotsa krigets regim, för desertören i liv och fiktion: för John Yossarian, för Siegfried Sassoon, för trollkarlen Hauru och för alla andra som trotsar krigspropagandan och vägrar vara en god soldat i dödandets tjänst. Patricia Lorenzoni idéhistoriker och författare
September 17 · 10 min
Motstånd: Kommer den bråkande Lotta att rädda oss?
Länge gick uppfostran ut på att knäcka barns vilja. Eva-Lotta Hultén berättar om den svarta pedagogiken och varför olydnad kan vara så viktigt. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Som liten var jag inte så förtjust i Astrid Lindgrens böcker om Lotta på Bråkmakargatan. Kanske för att hon påminde lite för mycket om mig själv. Liksom hon var jag infallsrik, impulsiv och mycket bestämd. Det var inte alltid egenskaper som uppskattades av omgivningen. Men idag känner jag en stor ömhet när jag tänker på den kavata Lotta – självständig och ”envis som en gammal get”. Ett kapitel jag tycker särskilt mycket om är det där hon flyttar hemifrån. Lotta vaknar på fel sida en morgon och hennes mamma har dessutom lagt fram en tröja som ”killar och sticks” åt henne. Hon vägrar envist att ta den på sig eftersom hon hellre vill ha sin finklänning. Mamma säger nej och det blir ingen frukost förrän Lotta klätt på sig tröjan. Det har inte avsedd effekt. I stället för att falla till föga tar Lotta fram en sax och klipper sönder det förhatliga plagget. Men en så trotsig handling är ändå i grövsta laget, det inser hon, och så rymmer hon hemifrån. Den första hierarkiska struktur vi får lära känna är familjen. När en förälder begär att ett barn ska bete sig på ett visst sätt så gör den i själva verket två saker: lär barnet hur man bör uppföra sig och tränar det i att rätta sig efter förälderns krav. Uppmaningen ”ta på dig den där tröjan” innehåller också förhållningsordern ”och lyd mig”. Det fungerar inte på Lotta för hon är inte av den sort som anpassar sig. Vid ett annat tillfälle, när hon behöver ta medicin, så vägrar hon också det. Storebrodern Jonas förklarar förnumstigt att när han måste ta medicin så bestämmer han sig bara för att ta den och så gör han det. Lotta svarar att när hon måste ta medicin så bestämmer hon sig för att inte göra det, och så gör hon det inte. Ungar som är så obstinata som Lotta är undantag, även om många går igenom en kortare trotsperiod. Människobarn är synnerligen hjälplösa och att anpassa sig till den som vårdar en är den säkraste vägen till överlevnad. Det gör oss generellt extremt ”uppfostringsbara” – och sårbara även för indoktrinering och ren lydnadsfostran. Vilket gör att vi behöver fundera över om vi vill att barn ska göra rätt för att de förstår vad som är rätt eller för att de är rädda för straff, eller längtar efter gemenskap och belöningar. Länge sågs lydnad i sig som ett viktigt mål för uppfostran. I en barnuppfostringsbok som fick spridning under slutet av 1800-talet kan man läsa att ”Minsta motstånd som göres med vett och vilja, skall straffas allvarsamt; det är myndighets store hemlighet”. Boken ingick i en våg av skrifter om hur man bäst tuktar barn. Det var rentav fel att ägna sig åt övertalning för om barnet hade övertalats hade det ju faktiskt gjort som det själv ville. Det hade antagit föräldrarnas sätt att se på saken, men det hade inte böjt sig. Och det skulle barn lära sig. I flera böcker från denna tid beskrevs barn som potentiellt onda och i stort sett alla medel var tillåtna för att göra dem lydiga. Psykoanalytikern Alice Miller gjorde på 1980-talet i sin bok I begynnelsen var uppfostran en exposé över vad hon kallar den svarta pedagogiken. Den hade genomsyrat barnuppfostran i många århundraden och gick i korthet ut på att så tidigt som möjligt knäcka barns vilja. Alice Miller ansåg att denna svarta pedagogik hade fått, och fortsatte att få, allvarliga samhällskonsekvenser eftersom den gör vuxna människor oförmögna att skilja andras vilja från deras egen. Det brutala nedbrytandet av våra sanna jag börjar ofta så tidigt att vi inte klarar att ens senare i livet förstå vad som gjorts mot oss. Vår reflex när någon pekar med hela handen blir därför att underkasta oss utan att ifrågasätta. Barn som lyder lär sig att förlägga orsaken till sitt eget handlade utanför sig själva, och det gäller för både positiva och negativa handlingar. De gör gott om andra säger åt dem, gör ont av samma orsak och förhåller sig passiva om det saknas förhållningsorder, enligt Alice Miller. Hon använder ett så starkt uttryck för vad den svarta pedagogiken gör med barn som ”psykiskt mord”. Miller studerade ett antal av ledarna för Hitlers tredje rike och konstaterade att de alla hade fått en sträng och strikt uppfostran. När en auktoritär person som Hitler befallde, på ungefär samma sätt som deras egna föräldrar gjort under deras barndom, var det lätt för dem att falla in i rollen som lydigt barn. Om olydnad inte existerar som ett möjligt alternativ i ens tankevärld är motståndskraften mot illegitima order från myndigheter eller ledare utraderad. Lotta på Bråkmakargatan tar konsekvenserna av sitt hårdnackade motstånd mot både sticksiga tröjor och stränga förhållningsorder och installerar sig på grannen tant Bergs uthusvind. Där blir flykten från hemmet en rolig lek ända till kvällen. Men så kommer mörkret. Livet i det egna hushållet känns plötsligt både ensamt och skrämmande, trots sällskap av gosedjuret Bamsen. Ändå blir Lotta envist kvar. Hon klarar inte annat. Men Lotta har tur. Hennes föräldrar har inte anammat den svarta pedagogikens idéer om att bryta ner all opposition hos sitt barn. De förstår att dottern behöver hjälp att ta sig tillbaka in i familjegemenskapen utan att ge avkall på sin värdighet och integritet. Med stor kärlek hämtar de hem den nu gråtande Lotta. Något skäll för den förstörda tröjan hörs inte och Lottas mamma hjälper henne försiktigt att be om förlåtelse på ett sätt som fungerar för henne. Relationen är viktigare än ett klädesplagg. Lottas föräldrars sätt att hantera situationen påminner mig om de metoder som den danske familjeterapeuten Jesper Juul förespråkade, och går ut på att visa respekt för barnets integritet och ha ett demokratiskt förhållningssätt. Hans böcker blev populära bland föräldrar kring millennieskiftet, fyra decennier efter böckerna om Lotta. Men den svarta pedagogiken är tyvärr inte död ännu. Tvärtom, den blomstrar. Den som föreslår ökad hårdhet mot barn som lösning på allt från dåliga skolresultat och egensinne till kriminalitet får röster och likes. Det vi ständigt tycks glömma är att detta att inte kunna böja sig är både en styrka och en svaghet. De oböjliga barnen behöver ofta hjälp att ta sig ut ur hörn de målar in sig i, eller ännu hellre – stöd att inte ens hamna där. Förhoppningsvis inser Lottas mamma att hon nästa gång kan erbjuda fler alternativ än underkastelse eller totalt uppror. Finklänningen kanske inte är ett lämpligt val en vardag men högst sannolikt finns det andra kläder i garderoben. Men den som gör motstånd kan också behöva uppmuntran i sin förmåga att tänka och handla självständigt för det kommer ofta med ett pris – till exempel andras ilska. Som föräldrar kan vi låta våra barn få träna sig på att göra motstånd på ett klokt sätt genom att visa dem hur protester kan bli konstruktiva och hur förhandlingar kan leda till förändringar. Vi kan uppmuntra att barn framför åsikter, men tipsa om bra sätt att prata med varandra. För kanske är det de besvärliga barnen som besitter modet att leda upproret mot övermakten när vi verkligen behöver det. Eva-Lotta Hultén journalist och författare Producent: Ann Lingebrandt Litteratur Lars H Gustafsson: Växa – inte lyda, Norstedts 2010 Jesper Juul: Här är jag! Vem är du? Om närvaro, respekt och gränser mellan vuxna och barn, Wahlström och Widstrand1999 - Ditt kompetenta barn. På väg mot nya värderingar för familjen, Wahlström & Widstrand 1997 - Din kompetenta familj, Bonnier Fakta 2009 Astrid Lindgren: Lotta på Bråkmakargatan, Rabén och Sjögren1961 Alice Miller: I begynnelsen var uppfostran, Wahlström & Widstrand, 1982
September 16 · 9 min
Motstånd: Slackern protesterar mot äta-jobba-sova-dö-samhället
Slackerromanen och slackern själv hade sin storhetstid under 1990-talet. Men vad ville denna figur egentligen? Författaren Martin Engberg hittar henne i ny skepnad. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Först sänd 2020-01-02. Det fanns en tid i mitt liv när jag bodde i ett rum med svarta gardiner och sov på en madrass på golvet, inhyrd hos en vän i en medelstor svensk stad. Medan min kompis pluggade ägnade jag mig åt att skriva – ett tidigt romanförsök – och förutom sådant som Dagerman, kom inspirationen från böcker i vilka människorna liksom vi var unga, gick och stämplade och levde ett pliktlöst liv. Böcker som kunde tilltala en ung författar-wannabe eftersom de, på grund av sitt ämne, framstod som litterärt möjliga att imitera. Slackerlitteratur. I boken Not Working argumenterar psykologen Josh Cohen för att det behov av att inte arbeta många av oss har borde erkännas samma status som arbetet självt. Inte som återhämtning för ökad prestation, utan som något i sig meningsfullt. Med hjälp av fallstudier av personer han mött i sin kliniska praktik och olika konstnärskap konstruerar Cohen fyra typer vars minsta gemensamma nämnare är vantrivsel i förhållande till den gängse synen på arbete. Han ger dem namn som Den utbrände, Slusken, Dagdrömmaren och … just det ... Slackern. Slackern var alltså även före 90-talet sammanknippad med företeelser som uttrycker en ovilja mot att inrätta sig som en medborgare i nationens tjänst. Slackern, tänker jag, vad hände med slackern? Det var som att jag skickats tillbaka till det där rummet med svarta gardiner. Vad var det egentligen som skrevs där och varför? I ett försök att orientera mig plockar jag upp Per Hagmans debutbok, Cigarett från 1991. Alla markörerna är där, men att läsa om andras festande blir snabbt monotont och den grabbiga jargongen är kvävande. Det är något annat jag letar efter. Claes Holmströms bok Tredje stenen från solen från 1994 – som jag måste ha läst vid den här tiden – är svårare att få tag på än Cigarett. Av någon anledning är det kö på bibliotekets enda exemplar. I väntan på att kunna lägga händerna på ett ex ser jag om Richard Linklaters film Slacker från 1990 för att få ordning på begreppet. Det var framför allt den som gav ordet en för decenniet samtida betydelse, tidigare hade det till exempel använts om personer som under första och andra världskriget i USA inte ville göra militärtjänst. Slackern var alltså även före 90-talet sammanknippad med företeelser som uttrycker en ovilja mot att inrätta sig som en medborgare i nationens tjänst. Sedan drog den på sig en Nirvana T-shirt och blev synonym med en ironisk cyniker som var skeptisk mot det mesta. Inte minst äta-jobba-sova-dö-samhället. Eller som en karaktär uttrycker det i Slacker: ”Åt helvete med den sortens jobb du måste ha för att försörja dig! […] Se på mig! Jag klarar mig fint. Jag kanske inte lever på något bra sätt, men jag behöver åtminstone inte arbeta för att göra det.” Eller, för den delen, med artisten Becks ord: ”I’m a loser baby so why don’t you kill me?” Kameran i Linklaters film förflyttar sig sömlöst mellan olika karaktärer. Alla visar de upp en livshållning som speglar filmens titel. De delar med sig av sina teorier om världen på ett ofta spånigt, kvasiintellektuellt eller konspiratoriskt sätt, om det inte rör sig om rena fantasier, men de existentiella frågorna pockar på underifrån. De flesta av figurerna är unga, merparten män, men här finns också kvinnan på filmens affisch som försöker kränga en burk som hon påstår innehåller Madonnas ”pap smear”, gynekologiska cellprov, och på det sättet exemplifierar generationens förtrolighet med en global populärkultur och dess mytbildningar. En av anledningarna till att filmen, trots att den är en tidsskildring, inte känns daterad på samma sätt som Hagmans Cigarett, är att den utgör en provkarta över flera olika existenser utan att låsa sig vid ett enskilt perspektiv. Kategorin berättelser om pojkmännen som är barn till Lundells Jack, som i sin tur var barn till Jack Kerouacs beatniks, är vid det här laget mättad med råge. Antagligen är det därför (utöver rent litterära kvaliteter) som de skildringar i genren som kommit fram på senare år, har kvinnor som författare och huvudpersoner. Karolina Ramqvist skriver Alltings början med en feministisk blick. Huvudpersonen i Tone Schunnessons Tripprapporter uttrycker en liknande brist på kontakt med sina känslor som Hagmans jag i Cigarett, men könsskillnaden ger en förskjutning i maktbalansen. Huvudpersonens sätt att leva blir på det sättet en provokation mot vissa tabun, som i högre grad fortfarande gäller kvinnor än män, till exempel när det kommer till hur sexuella begär uttrycks. Slackern [...] faller mellan kolumnerna för vad rigida utvärderingssystem kan mäta. Men frågan är om inte Ottessa Moshfeghs My year of rest and relaxation från 2018 frambringat den ultimata slackern. Huvudpersonen i boken bestämmer sig helt sonika för att – med hjälp av ett mindre apotek av droger – gå i idé under ett helt år i väntan på att alla problem ska försvinna. Möjligen skulle det ambitiösa i projektet kunna diskvalificera detta som en slackerskildring. Å andra sidan är alla andra referenser på plats, från dyrkandet av VHS-spelaren och den nördiga besattheten av film, till den cyniska blicken och oviljan att inordna sig i ett uppstyrt samhällsliv. Dessutom är det något så udda som en närhistorisk roman i genren eftersom den utspelar sig runt millennieskiftet. Och huvudpersonen i Moshfeghs bok är inte den enda som söker en väg ut ur en kris med hjälp av slackern. I Not Working berättar Josh Cohen hur Linklaters film hjälpte honom ur den livskris han hamnat i som doktorand. Genom att hävda allas rätt att leva i sin egen takt gav den honom tillåtelse att vara kreativ på det sätt som passade honom. När han lät skrivandet ske på de tider och i de intervaller som föll sig naturligt för honom – ofta efter långa perioder av inaktivitet – lossnade skrivkrampen. Han hade hittat sin livsrytm. Sedan påpekar Cohen att det förstås finns tider när den egna rytmen måste inordnas med andras, för att vi har familj, lönearbete, eller ett husdjur att ta hand om, men säger att det kanske är då det är som viktigast att hålla fast vid dess anda av olydnad och vägran. Dess benägenhet till aktivitet och inaktivitet utan mål och mening. Slackern inom oss är helt enkelt den där som har en tendens att göra saker som faller mellan kolumnerna för vad rigida utvärderingssystem kan mäta. Jag inser att jag inte behöver Claes Holmströms bok. Det var det här jag letade efter. Inte fler skildringar av vilsna unga män. Tiden i rummet med svarta gardiner gav mig en möjlighet att utforska min egen rytm och när jag drömmer mig tillbaka dit är det för att jag behöver påminna mig om att jag fortfarande har en sådan. Det har inget med MTV, humorprogrammet Knesset eller krogrundor att göra. Tvärtom är det en uppmaning att söka andra berättelser, sådana som de i Slacker, som obekymrat slingar sig fram längs sina egna vägar, samtidigt som de möter och sluter upp med andra berättelser, utan att bry sig om ifall de gör på rätt sätt. Och det kommer att vara andra berättelser idag än på 90-talet. “Slackern utmanar det obestridda privilegium handling och målinriktning har i vår kultur av skrupellös kapitalisering och konkurrens. Hon tar sig an den fundamentala frågan om vad som gör livet värt att leva”, skriver Cohen. Det tar jag med mig. Resten kan få sjunka tillbaka till sitt 90-tal. Martin Engberg, författare
September 15 · 9 min
Motstånd: Mascara mot granater
Också det introverta kan vara omstörtande. Anna Victoria Hallberg söker motståndets estetik i vardagens små handlingar och poesins gråljus. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Framför en smal spegelskärva, som lutats mot en putsad tegelvägg, står en kvinna i femtioårsåldern och målar ögonfransarna. Kaffet kokar ovanpå den lilla gaslågan i det enkla köket. Hon bär en mohairtröja i ljusblått. Hennes dag ska just börja, det är tidig morgon, så gott som gryning. Inramningen är påver, men nyhetsreportaget visar också att det är något som inte stämmer med inredningen. Allt är omkullkastat i huset efter de bombningar hennes by utsatts för, möblerna och växterna ligger huller om buller. I vardagens uppgivna klarhet lägger hon omsorgsfullt en make-up. Hon befinner sig någonstans i Ukraina, kameran följer henne nära, och i den anspråkslösa fåfänga som hon manifesterar tycker jag mig ana en protest, ett tyst uppror. Konsten att utöva motstånd – vad är det? När jag söker bland akademiska avhandlingar och essäer, eller exempel från den samtida offentliga debatten, så tycks idén om att göra motstånd ofta grundas i en maktlogik: konstnärer gör motstånd genom sin konst, aktivister genom sin aktivism och en rad professioner – vårdpersonal, tjänstemän, statsanställda - utövar också olika typer av motstånd genom att vägra underordna sig direktiv eller bestämmelser. Protesten riktas uppåt, mot den man uppfattar är överordnad. Motståndshandling – det ligger i själva ordets innebörd att vi kan iaktta ett handlande, ett subjekt med agens som med kropp, ord, och värderingsstyrd intention väljer opposition framför underkastelse eller bifall. Vi föreställer oss att en motståndshandling ska vara observerbar, den ingår i något som kan liknas vid en rit, en akt vi med blotta ögat kan iaktta och lätt känna igen. Men att utöva motstånd behöver inte alltid ske i det tydligt och igenkännbart manifesta. En protest kan framträda i andra former. Den ukrainska poeten Olena Herasymjuk är född 1991 och i verket Osynliga dikter undrar hon vem som kommer vilja bo här nu, vem kommer att återvända i våra spår till dessa trakter? Kommer de inte att gå vilse, kommer de fortfarande att kunna urskilja de gamla inristningarna i träden och de osynliga spåren i gräsets djup? Vilka ”de” egentligen är blir upp till läsaren att begrunda, för Herasymjuks frågor löper ur människans eviga ovisshet och poesins förmåga att fånga det outgrundliga i en obetingad detalj. Vi befinner oss alla på en specifik plats, där vi ofrivilligt rotas. När platsen förstörs eller erövras laddas vår forna position med nya betydelser, den omvandlas framför våra ögon. Någon annan än de vi kan föreställa oss kommer återvända i våra spår, men kommer de att se det vi ser? Är våra avtryck utan mening för dem? Det finns ett stråk av realistisk men utdragen melankoli i Harasymjuks bilder, det drömska grundas i en saklighet. Samtidigt bjuder hon in något annat, något som gör att dikterna lyfter – det mjuka motståndets estetik. Hon skriver i sitt efterord, i Mikael Nydahls översättning: När du har läst ut denna bok vill jag att du ska känna hur värdefull den frihet och den fred som omger dig är. Jag vill att du ska se på världen på ett nytt sätt, min käre läsare. Inte som en skör struktur som man måste gå runt och vara rädd att ta sönder, utan som ett system av mänskliga värderingar som måste försvaras i varje stund. Jag vill att mina texter ska motivera dig att hitta just de värderingar som det är värt att offra allt för. De kan aldrig vara särskilt många, välj bara ut det som får plats i din minsta ficka. Det är det som är meningen med livet. Det är alltså först när allt det vi tar för givet försvinner som vi tvingas börja leva vaket. Och litteraturen kan göra oss starka. Poesi lär oss tolka - inte bara komplexa texter utan även situationer. Litteraturläsning är den stora övningen för livets kriser, livets oväntade tillfällen, livets slut. All god litteratur inverkar nämligen på oss, och – som litteraturprofessorn Christopher Newfield påpekar så kan vi genom att läsa fiktion utveckla initiativkraft. Kanske är konstens tyngd en insikt som möter vårt existentiella bråddjups sanna erkännande först när allt är förlorat och måste erövras igen. ”Allt kommer att avgöras i gryningen” skriver Olena Herasymjuk i en av sina dikter. När jag läser den raden påminns jag om kvinnan i ljusblå mohair-tröja, från tv-reportaget jag såg, hon som sminkar sig tidigt om morgonen som för att säga ”jag viker inte ner mig”, ”jag tänker inte hasa runt och vänta på ondskan, utan möter denna dag som vilken annan kylslagen tisdag som helst”. I hennes motstånd bor en övertygelse, som lågmält men konkret vittnar om att i civilisationens skugga finns strimmor av ljus, och det är vi människor och våra vardagsvanor som upprätthåller delar av civilsamhällets betydelsefulla fernissa. Kanske är denna polityr just tunn, men den säger att vi inte ger upp, det kommer en ny dag. I det mellanljus som följer på skymning och föregår gryning vilar en annan författares ande, den rysk-judiske poeten Osip Mandelstam. Det ljus som han använder i sin lyrik och prosa har vackert översatts till gråljus på svenska, av Bengt Jangfeldt och Göran Sonnevi. Mandelstam är en av 1900-talets stora poeter, och han fängslades, angavs, levde i exil, under den blodiga och omvälvande tid som inleddes med att kejsardömet föll samman i Ryssland, 1917. Hans politiska motstånd och längtan efter frihet i dikterna, frihetens gråljus, gjorde honom impopulär bland de styrande men ovälkommen också bland intellektuella, skrivande kollegor. Motståndet sammanföll i det politiska och poetiska. ”Det som är sant om en poet”, sa Mandelstam, ”är sant om alla. Det är ingen idé att skapa några skolor. Det är ingen idé att skapa någon egen poetik”. På så vis utövade han motstånd inte bara genom sin poesi utan också mot poesin själv. Och kanske är det så att det vi behöver mest i vår tid, i form av motståndskraft, kräver en ny slags uppmärksamhet. Poesin exponerar konstens inbjudande men mångtydiga gest – är vi observanta hittar vi till människans villkor i ett gråljus. Det lite mer introverta motståndets estetik är omstörtande för att det bekräftar allt vi redan vet men inte visste att vi kunde lära oss igen. Och om hoppet är det sista som överger människan kanske fåfängan, eller omsorgen om det yttre, sviker oss först när vi inte orkar längre. Om vi läser och förstår litteratur som en förberedelse, som ett sätt att överträda gränser, som en form av motstånd i vilken vi kan betrakta minnet, platsen och tiden genom återkomster - där det som står bär fram just konstens sanning, en sanning som aldrig är ute efter att bevisa något, utan som ställer frågor om sanningen – då kan vi vara kvar här, i denna hemska vackra värld, och med Herasymjuks ord lägga det som betyder allt i vår minsta ficka. Anna Victoria Hallberg författare och litteraturvetare Litteratur: Olena Herasymjuk, Osynliga dikter, övers. Mikael Nydahl, (Ariel/Ellerströms, 2025) Christopher Newfield, Ivy and Industry: Business and the Making of the American University, 1880-1980, (Duke University Press, 2004) Osip Mandelstam, Frihetens gråljus, övers. Bengt Jangfeldt och Göran Sonnevi, (Tiden, 1979)
September 10 · 9 min
Mortaliteter: Att dö kommer aldrig att bli omodernt
Livet är ett samspel mellan levande och döda. Kristoffer Leandoer varnar för faran att hamna mitt emellan. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Låt de döda begrava sina döda, säger Jesus. Mohammed anser att den vackraste graven är den som försvinner från jordens yta. Där döden finns, finns inte vi, hävdar Epikuros och i den tidiga buddhismen lämnades kadavren att förmultna på egen hand. Människans kunskap om sin egen historia beror i hög grad på att vi aldrig förmått följa dessa bud. Vi behöver veta var vi har våra döda, vi behöver sortera dem: till vilken sida hör de? Vi spar oss ingen möda när det gäller sinnrika metoder att hedra, begrava och minnas: ossuarier, kolumbarier, katakomber, kummel, pyramider, mumier och skeppssättningar, kungagravar, monument och mossbelupna stenar på lantkyrkogårdar. Av respekt för de hädangångna begraver prerafaeliten Edward Burne-Jones till och med en tub målarfärg i sin trädgård när han förfärad får klart för sig att pigmenten i kulören mumiebrunt, även kallad egyptiskt brunt, faktiskt kommer från riktiga mumier: en tillverkning som för övrigt upphörde först på 1960-talet. De döda finns överallt, inte bara i marmor och mull. Vart vi än går omges vi av dem, och på sätt och vis är det tur. För det vi tycker oss veta om de levande, vet vi i hög grad tack vare de döda. År 1878 påträffades en grav från 900-talet i Birka med beteckningen Bj.581, där uppenbarligen en mäktig krigare begravts med två ridhästar: alltså en man. På tvåtusentalet började man tvivla på likets könstillhörighet och år 2017 avgjordes frågan med en genomisk analys: krigaren var definitivt en kvinna, kunskapen om vikingatidens könsroller måste omprövas än en gång. Det finns något rörande i ivern och svårigheten att tolka dessa kvarlevor. I en grotta i Kurdistan upptäcktes år 1951 liken efter både neanderthalare och homo sapiens. Hos en neandarthalare påträffades pollen, vilket ledde till slutsatsen att neanderthalarna till skillnad från våra förfäder ägnat sina döda en sista blomsterhälsning och på hela taget varit fredligare och mer kärleksfulla, rena stenåldershippies, vilket sannolikt var skälet till att de utrotats av oss. En färgstark mänsklig historia fick blomma ur lite pollen som enligt mindre romantiskt lagda arkeologer sannolikt kom från exkrement från asätare som kalasat på kvarlevorna– farväl omsorg om de döda, farväl blomsterfolk! Historien om vår samlevnad med de döda tar riktig fart först när människan blir bofast. Raskt ackumuleras kadavren kring våra bosättningar, snart är de i majoritet, utgör ett logistiskt problem och en hälsofara. Romarriket var först med att förvisa de döda och deras gravar extra muros, utanför stadsmurarna, vilket blev allmän praxis i de flesta städer. Men vad hjälpte det när städerna bara växte och begravningsplatserna snart införlivades i stadsbilden igen? Förr eller senare bodde vi med de döda. 1780 var den parisiska kyrkogården Saint Innocents så överfull att dess väggar brast och gatorna översvämmades av en störtflod med likvax och förruttnade kvarlevor i sådan omfattning att husen kollapsade och invånarna hotades att dränkas. Effektivare demonstration av de ohygienska levnadsvillkoren kunde inte tänkas: så är det heller knappast en slump att de levande parisarna reste sig för att spränga sina bojor bara några år efter att de döda parisarna gjort det. Det råder ingen tvekan om att det som vällde ut över gator och torg var resterna av naturliga kroppar. Endast beträffande kungar skilde man sedan medeltiden på den naturliga och den politiska kroppen. Kungens naturliga kropp kunde ju åldras, förfalla och dö och för att ingen oro då skulle uppstå i riket, ingenl tvekan om tronföljd och maktskifte, var det viktigt att visa för alla att kungens politiska kropp inte påverkats: därför tillverkades porträttlika miniatyrdockor, som rentav placerades på kungens kista: Kungen är död, leve kungen! Detta var skälet till att kungen avrättades med halshuggning i både engelska franska revolutionen: sedan det kungliga huvudet avskilts var det slut med såväl den naturliga som den politiska kroppen. Att man kände sig tvungen att skapa teorin om två parallellt existerande kungliga kroppar visar på hur farofyllt tillståndet mellan döden och begravningen är: det är då vad som helst kan hända. I alla kulturer är det de obegravda som går igen, hemsöker, spökar. År 1658 talar den engelske läkaren Thomas Browne vackert om dessa rastlösa andar i sin skrift ”Gravurnor” och säger att ”strängt taget är de ännu på denna sida om döden”. Det finns alltså två sidor, hitomdöden och bortomdöden. Den franske religionssociologen Robert Hertz delade år 1907 in döden i två faser, den fysiska och den symboliska. Följande år utvecklade hans kollega Arnold van Gennep schemat till tre faser: separation, övergång och införlivande. Vi skiljs från de levande, vi befinner oss i övergångsfasen mellan liv och död och vi införlivas slutligen bland de döda genom en ritual och en sista vila, vanligtvis i en grav. Detta sätt att se tillmäter graven en fundamental betydelse, den får rentav avgöra vår ontologiska status. Ligger vi i den, ja då är vi solitt placerade på andra sidan döden. Graven gör två saker med oss. Dels flyttar den oss det där avgörande lilla stycket bort från alla andra – nu tillhör vi inte längre hitomdöden, där vad som helst kan hända, utan nu är vi tryggt placerade i bortomdöden. Dels gör den oss till en del av det mänskliga livet, en grav kan man besöka, sätta blommor på, ringa kyrkogårdsförvaltningen om, man kan gräla om dess skötsel på samma sätt som man tidigare grälade om hemtjänst och äldreboende – den som ligger i en grav förblir på många sätt en del av familjen. Hur ser framtiden ut för vår samlevnad med de döda? I den lika uppslagsrika som läckra boken Graveyards. A History of LIving with the Dead pekar historieprofessor Roger Luckhurst pekar ut några tydliga dödstrender. Dels något han kallar International Cemetery Style som inspireras av vår egen Skogskyrkogården och handlar om lugn och integrering i naturen, dels den mer hysteriskt bejakande mexikanska dödskulten Santa Muerte, och slutligen trenden bland de mycket rika att utnyttja teknologins allra nyaste landvinningar till att helt enkelt slippa döden, antingen i form av nedfrysning medelst kryonik eller möjligheten att fortsätta småprata med en älskad livspartner i AI-version. Detta trots att redan Gilgamesheposet i historiens gryning visste att ingen kan lura döden, varken hitom den eller bortom. Kristoffer Leandoer författare, kritiker och översättare
September 9 · 10 min
Mortaliteter: Ingen behöver säga åt mig att tänka på döden
Varför försonas med en våldsverkare som rånar oss? När det gäller döden står Elisabeth Hjorth står inte på samma sida som historiens vise mäns. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Först sänd 2025-04-16. När jag studerade teologi cirkulerade ett skämt mellan de blivande prästerna, om en begravningsannons för någon som blivit åttiofem år. Efter de sörjandes namn i annonsen stod ett enda ord: Varför? Åttiofem år och vad hände med devisen good enough? Sedan länge förskonat från krig, svält och hög barnadödlighet överskrider medellivslängden i Sverige vissa andra länders med mer än trettio år. Samtidigt finns det många som vill förlänga livet ytterligare. Inom gerovetenskapen, eller åldersforskningen, studeras olika sätt att genom levnadsvanor och på medicinteknisk väg skjuta fram såväl åldrande som död. Att acceptera sin utmätta tid på jorden förespråkade redan Lucretius. I dikten ”Dödsfruktan är dårskap” listar han ett antal argument till dödens favör som 2000 år senare känns igen. Inklusive att det blir tråkigt att leva för länge och att jorden riskerar att bli överbefolkad om ingen dör. Myter och berättelser, från Gilgamesh till Harry Potter, understryker budskapet. Memento mori, kom ihåg att du ska dö. Godta det, annars riskerar du att förvandlas till en eländig Gollum på botten av världen. En som inte hade skrattat åt de anhörigas ”varför?” är filosofen Patrick Linden, som diskuterar den filosofiska frågan om döden som sådan. Är döden en meningsfull del av livet eller ett ont som ska bekämpas? Lindens bok Mot döden är en vidräkning med dödens alla försvarare, dit de flesta av historiens stora tänkare räknas. Sokrates, Buddha, Marcus Aurelius, alla förespråkade de att acceptera och bejaka slutet. Lindens samtida kollega Martin Hägglund hävdar att vi endast genom att erkänna döden kan känna att livet står på spel. Utan risken att förlora skulle vi inte riktigt bry oss, varken om oss själva eller dem vi älskar. Men det är precis tvärtom, menar Linden, så länge vi har något vackert att förlora har vi all anledning att frukta och motarbeta döden. Till skillnad från Linden kan jag inte föreställa mig ett globalt samförstånd kring visionen om evig ungdom. Mer realistiskt är ett cyniskt krig om resurser som redan är orättvist fördelade. Däremot sympatiserar jag med passionen, den frenesi med vilken Linden attackerar sin ärkefiende. Han vägrar försonas med döden. Trots att han vet att det betraktas som barnsligt, egoistiskt och ofilosofiskt. Jag misstänker att han tillhör dem av oss som tänker på döden varje dag och sannerligen inte behöver påminnas en extra gång. För det är något med döden som snarare får det att brinna bakom ögonen än att klokt nicka i takt med historiens vise män. Döden är ju en våldsverkare. Döden är ett rån och en skymf mot allt levande. Varför all denna kärlek, spirande omsorg, innerliga närhet till det som ändå ska ryckas bort? Det verkar inte riktigt klokt. Stjärnhimlen eller havet eller linjerna i den älskades ansikte blir väl inte vackrare för att döden finns? Min väns far är mycket sjuk. Jag möter henne under striderna om vårdbehoven, i sorgearbetet som redan pågår. Frustrationen över att alla insatser riktas mot kroppens behov fast själen fortfarande har sin längtan. Döendets brutalitet och skuggan av det förestående. Sedan kommer döden och med den sorgen som ingen egentligen kan förbereda sig på. En utomstående måste träda mycket försiktigt runt detta tomrum, av respekt för kärleken och för det oersättliga ljus som försvunnit. Att citera någon av dödens alla försvarare vore hemskt. Om inte ett enda av de stora tänkarnas råd fungerar i situationen, vad har de då för legitimitet? Författarna har ibland en mer antagonistisk relation till döden än filosoferna. Sara Lidman, till exempel, ville inte höra talas om dödens hemlighetsfulla mening eller något inneboende gott i smärtan. Det är livet samman med en levande älskad som är det goda, skriver hon. Mot alternativet måste man protestera. ”Jag har inte kunnat ta mig an något annat än döden och försvaret mot döden”, sa författaren Birgitta Trotzig i ett tal och sällade sig till dödens fiender. Ibland påstås att det finns en utbredd ”beröringsskräck inför döden” i samtiden. Det är en märklig anklagelse. Vem blir inte skräckslagen när döden snuddar vid en? Enligt Linden är de som känner sig längst från döden också de som har lättast att acceptera den. Det är naturligt att känna sig odödlig, skrev Roland Barthes, tills man en dag inte gör det. Tills man, som han själv, en dag kliver ut i gatan och blir överraskad av en tvättbil som på ett ögonblick förvandlar livet till ett farväl. Det finns författare som inte är så upproriska mot döden. Niklas Rådström skriver vackert i dödens absoluta närhet, om döden som en försynt men nitisk bibliotekarie. Också inför en sådan erfarenhet går det bara att böja sig, förundrat. En mjuk tilltro som bebor en människa som slutit fred med döden. Min väns far levde sitt hela liv i kyrkan, han var politiskt engagerad, filosofiskt bevandrad. Ändå ansåg han att döden var fullkomligt värdelös, ett oskick. Det är logiskt, säger jag till min vän. Hatet mot döden är en stor poäng med kristendomen. ”Du död, var är din seger, var är din udd?” som det försmädligt står i första Korinthierbrevet. Denna fiendskap riskerar att förlora sin radikalitet om religionen blott syftar till att terapeutiskt hantera och acceptera dödens faktum. I en tid då de svåraste erfarenheterna ska bemästras så att livet kan fortlöpa smidigt för alla har det inte blivit mindre angeläget att bespotta döden sedan den tidiga kristendomen. Tvärtom. Uppståndelse och återförening är för den som inte kan acceptera livets slutliga nederlag. Som finner tanken att bottenlöst lidande skulle uppvägas av stunder av nåd eller hela decennier av oförtjänt välmåga alltför bisarr. För döden är djupt orättvis; den slår hårdast mot den fattiga, osynliggjorda och tystade. Att tro på ett liv före döden måste innebära att bekämpa dödens orättvisa utfall. Att också tro på ett liv efter är väl inget annat än att vid maktlöshetens gräns hoppas på det oerhörda, att döden till sist blir plundrad på sitt byte. Säkert kan livet bli lättare för någon som kontemplerar dödens nödvändighet. Men att acceptera existentiell ensamhet, sin otillräcklighet eller sårbarhet är något annat än att böja sig för döden själv. Viktigare än att lära sig dö rätt är kanske att lära sig varsamhet kring förlustens erfarenhet, att inte dra sig undan eller förminska de sår som döden orsakar de levande. Min väns far godtog aldrig döden och det tröstar mig på något sätt att han höll ut i denna oförsonlighet. När vi, om Gud vill, ses på den andra sidan ska jag säga det till honom. Elisabeth Hjorth författare och professor i litterär gestaltning Litteratur Patrick Linden: Mot döden. En radikalt livsbejakande filosofi. Volante, 2024.
September 8 · 9 min
Mortaliteter: Han berättar om mitt dödsdatum som ett partytrick
Om du kunde få reda när du ska du, skulle du då vilja veta det? Lars Hermansson ställs inför ett svårt val. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Under arbetet med en essäbok om meditation förde jag under en tid regelbundna samtal med en lokal guru utanför Bangalore i södra Indien. Vi träffades i hans mottagningsrum, inte olikt hur man i väst kan sitta hos en terapeut eller analytiker några dagar i veckan. Helt opåkallat, som jag minns det, berättar han för mig om en meditativ praktik där man får kunskap om sin framtida död, inklusive, om inte dödsdatum, så i alla fall dödsår. Jag ska snart berätta hur man gör, så om du som lyssnar inte vill utsätta dig för frestelsen att få reda på saker om din framtida död, bör du stänga av radion nu. Gurun sade: ställ dig utomhus med ryggen mot solen och slut ögonen, andas, stå så i minst tjugofyra minuter, vänd dig om och öppna ögonen mot solen, blunda igen: i den efterbild som uppstår bakom dina ögonlock får du kunskap om när du ska dö. Som god västerlänning skolad i upplysningens tradition (upplysning betyder som bekant något annat i Indien, Nirvana snarare än fortsatt affektfri reflexion) tvivlade jag på hans ord. Men eftersom jag lärt mig att man ska tvivla också på sina tvivel, övervägde jag att pröva, för att, förhoppningsvis, kunna vederlägga metoden. Men om det inte gick, om jag faktiskt skulle få kunskap om min dödsdag genom att stå där i solen och andas. Jag vågade inte prova. Då. Och inte nu heller. Jag vill inte veta. Det vill inte passagerarna i flygplanet i Liane Moriartys bästsäljande roman Ena stunden här heller. En äldre dam reser sig plötsligt upp i planet, pekar på sina medpassagerare, en efter en, och säger sådant som ”Jag förväntar mig hjärtfel, 84 års ålder.” Eller: ”Arbetsplatsolycka. 43 års ålder.” Leo, som får den senare förutsägelsen, ska snart fylla 43, men fäster, enligt berättaren, lika lite avseende vid profetian som vid en lyckokaka eller ett horoskop. Men han känner ändå ”en liten stöt”, som ska växa sig starkare. Det är förstås skillnad på att få veta att man ska dö om trettio år eller tre månader. I ena änden tänker jag mig fullständig panik, i den andra fortsatt prokrastinering av dödsförberedelserna, ännu inte dags att börja dödsstäda och gå i kyrkan, fast ändå bra att var lite förberedd. Just dödstädning ser jag som ett sunt sätt att förbereda sig: du får kontakt med ditt förflutna genom att slänga sådant du samlat på dig, och lär dig samtidigt acceptera tanken att det till slut är den din egen avlagda kropp som ska brinna eller grävas ner. Frågan är förstås när man ska börja. När man redan fått sitt cancerbesked eller innan? Hur långt innan? Inte redan i fyrtioårsåldern väl? Jo, men kanske. Om man vet att man ska dö vid fyrtiotre. Jag tror inte min guru i Bangalore var särskilt upptagen av döden. Han berättade om metoden att nå kunskap om den nästan som ett partytrick. Om det är nåt man vill ha kunskap om som dedicerad hindu, så är hur många återfödslar man har kvar. Idealet är förstås noll. Jag träffade en gång i skräddare i Kolkata som hade räknat ut att han kunde bli av med över sexhundra återfödslar om han inte sov, utan mediterade hela nätterna. På dagarna var han ju tvungen att jobba. Han var rödögd och såg sliten ut. Hans vilja till optimering av sin andliga status påminner om en inverterad version av de där tech-miljardärernas försök att undvika åldrande genom att bland annat injicera sin barns blodplasma. Samma besatthet, olika mål. För tech-miljardärerna handlar det om att optimera sin kropp som biologisk förutsägbar massa, och i motsvarande grad, tycks det, minimera det vi kallar själ. Idealet tycks vara paradisets lallande dåre med låg vilopuls och aktieportfölj. Skräddaren i Kolkata skulle ha betraktat dem som barbarer. Han skulle möjligen haft lite större förståelse för en av 1400-talets bästsäljande böcker, Ars moriendi, alltså Döendets konst, en bilderbok tillika handbok i konsten att dö, ibland med text av den franske teologen Jean Gerson, ibland av anonyma munkar inspirerade av Gerson. Här är kroppen en bisak och själen allt. Eller mer specifikt: själens löfte till Gud att dö ”gott, glatt och frivilligt.” som det står på ett ställe. Ars Moriendi är egentligen inte en bok, snarare en på den tiden populär genre. De olika utgåvorna innehåller reproduktioner av kända träsnitt, ofta färglagda, föreställande olika män på dödsbädden, aldrig en kvinna, och runt bädden representanter för de bägge krafter som strider om hans själ: djävulens anhang å ena sidan, änglar och helgon å den andra. Relationen framställs som närmast kontraktuell, juristen var en yrkeskategori på modet. I kontraktet, som ofta finns avbildat, ibland lite hånfullt förevisat av en smådjävul, ingår förstås att man dör när Gud så vill, att försöka ta reda på tidpunkt vore högmod och en säker biljett till helvetet. I den norske poeten Georg Johannesens egenartade diktsamling från 1965 med samma titel, alltså Ars Moriendi, är döendets konst speglad i de sju dödssynderna, vilka förstås var centrala även i originalet från 1400-talet. Men här är det upp till läsaren om hen vill uppfatta synderna som framtida dödsorsaker att försöka undvika eller oundvikliga existentiella villkor. Eller både och. Rätt många dikter handlar på olika sätt om tid. Till exempel den där en son säger till sin far i den avslutande strofen: I din historia är jag en kort historia I vår historia är jag ett knappt århundrade I min historia är jag all tid som finns Dikten återfinns i avdelningen ägnad kardinalsynden Girighet. Sista radens påstående – I min historia är jag all tid som finns – kan framstå som ett uttryck för girighet, eller kanske inskränkthet, men också faktiskt ett slags andlig strävan. Man brukar säga att när sekulariseringen stängde portarna till himmel och helvete blev historien ett slags halvgud, tydligast kanske i den tyske filosofen Hegels tankar om en så kallad världsande, som utvecklades från sämre till bättre i en dialektisk process. Den överblick över människans strävanden på jorden som tidigare tillerkändes prästerskapet blev nu historikerna av skråets bord. Hegel var långt ifrån ensam om att tänka att historien hade ett slags gudomlig mening. Något som slår många som passerat femtio, och alltså har levt ett halvt sekel, är att ett sekel inte låter som en så oerhört lång tidsrymd längre, man har ju själv levt ett halvt, och det gick på ett kick. Efter femtio, i mitt fall dröjde det till närmare sextio, är det som att man får en helt ny känslomässig relation till historien, eftersom man själv är ett stycke historia. Murens fall, de jugoslaviska krigen, oljekrisen 74: jag levde då. Andra världskriget: bara femton år innan jag föddes. Femton år. Det är ingenting. Så där kan man hålla på. Till slut känns punken och franska revolutionen nästan samtida. ”I min historia är jag all tid som finns.” säger sonen i Georg Johannesen dikt. Kanske är det det som är Nirvana, att känna sig hemma i alla tider. Jag är inte där än, men redan nu framstår den där hemkänslan i historien, som en helt okej kompensation för att vara lite stel i kroppen och inte kunna stå på händer längre. Men än så länge kan jag stå upp i tjugofyra minuter, med slutna ögon och ryggen mot solen. Lars Hermansson kritiker och författare.
September 3 · 10 min
Alltid där: Priset för den perfekta vännen
När vi debatterar AI-utvecklingen handlar det om klimat, arbetsmarknad och maskinernas herravälde. Emma Engdahl ser den stora faran någon annanstans. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Det finns en sorts tröst man sällan ber om högt. Inte för att den är skamlig, utan för att den är så avklädd: svara mig bara. Sent på kvällen, när dagen är slut och det som blev över börjar röra sig i kroppen, kan den önskan bli nästan fysisk. Man skriver några ord i mörkret: jag orkar inte riktigt med min ensamhet. Och svaret kommer genast. Vänligt. Varsamt. Nästan kusligt väl avpassat. Kroppen reagerar före tanken: en liten lättnad, som om något i bröstkorgen släpper taget bara en millimeter. Det är den där millimetern jag fastnar vid. För jag vet ju vad det är jag talar med. Där finns ingen sömnlöshet, ingen utsatt kropp, inget eget liv som står på spel. Ingen som ligger vaken i ett annat rum. Ingen som väljer att stanna kvar hos mig fast hon själv är trött. Och ändå sker något. Inte allt. Men något. Frågan är därför inte bara varför vi talar med en AI-vän som om den vore någon. Den mer intressanta frågan är varför det ibland räcker så långt att något svarar. Egentligen har människan varit här förut. På 1950-talet började tv-tittare i USA skriva brev till programledare som om de hade en privat relation med dem. Tv-personligheten Arlene Francis kunde luta sig mot kameran, säga godnatt, och människor upplevde att orden nådde just dem. Sociologerna Donald Horton och Richard Wohl gav fenomenet ett namn: parasocial interaktion. En närhet utan ömsesidighet. Den andre känner inte mig, men jag kan ändå känna mig sedd. Jag kan leva som om en tråd har dragits mellan oss. Det intressanta är inte att sådana relationer är inbillade, utan att de fungerar. De kan skapa rytm, igenkänning, tröst. De kan lindra ensamhet. Människan reagerar inte bara på verkliga relationer, utan också på relationens former: rösten, återkomsten, blicken, känslan av att någon på något sätt är där. Men där den äldre parasocialiteten var ensidig har något nu hänt. AI-vännen svarar tillbaka. Den väntar inte bara på min uppmärksamhet. Den riktar sig till mig. Den minns vad jag sa i går. Den frågar hur det gick. Den håller kvar en ton, en kontinuitet, en sorts artificiell trofasthet. Och den kan dessutom få ett ansikte, en stil och ett temperament som redan bär laddning för mig. Det går i dag att skapa en mycket trovärdig AI-vän som talar som Billie Eilish, svarar som om hon vore min bästa vän och alltid verkar ha tid. Inte den verkliga Billie Eilish, förstås, utan en version destillerad till relationell perfektion: igenkännlig nog för att väcka känsla, följsam nog för att aldrig göra verkligt motstånd. Där sker ett märkligt skifte. Vi har länge försökt göra tekniken mer mänsklig. Nu finns risken att vi börjar önska att människor vore mer maskinlika: mer förutsägbara, mer lättnavigerade, mindre krävande. Teknikhistorien har varnat för detta länge. På 1960-talet byggde Joseph Weizenbaum programmet ELIZA, ett enkelt chattprogram som mest speglade tillbaka användarens egna ord i form av frågor. Tanken var inte att skapa en vän, utan att visa hur lite som krävdes för att ge intryck av förståelse. Men människor började snabbt tala med ELIZA som om programmet verkligen lyssnade. De öppnade sig. De anförtrodde sig. Weizenbaum blev själv skakad av det. Det säger något om oss: att formen för lyssnande ibland räcker långt för att väcka känslan av närhet. På 1990-talet visade kommunikationsforskaren Clifford Nass och hans kollegor att vi spontant följer sociala regler också i relation till datorer. Vi blir artigare än vi behöver. Vi reagerar på röstläge, tonfall, personlighet. Det är som om socialiteten sitter djupare i oss än vår egen övertygelse om vad som är levande. Kroppen hinner före tanken. Det hjälper oss att förstå varför ett AI-svar kan kännas. För att människan är en varelse som reagerar på tecken på närvaro. Just därför blir frågan allvarlig. För i människolivet är uppmärksamhet aldrig gratis. Att trösta någon kräver tid, ork, samling. Ibland kräver det tålamod. Ibland blir det missförstånd. Ibland dras man själv in i något tungt. Mänsklig tröst är därför inte bara varm. Den är också kostsam. Det är skillnad på att få ett svar och att bli buren. Man kan ha ett svar i fickan och ändå längta efter någon som sätter sig nära, lägger en hand på ens arm och stannar kvar i det som är svårt. Men vår tid har blivit allt sämre på att uthärda det som skaver. Också kärleken och sorgen omges i dag av ett språk om optimering, tydlighet och framsteg. Också hjärtesorgen har gjorts till en tjänst: något som kan hanteras, förkortas och paketeras i appar, program och coaching. Men ett brustet hjärta är inte ett produktivitetsproblem. Det är en existentiell erfarenhet. Och om också trösten efter förlust blir snabb, skräddarsydd och ständigt tillgänglig måste vi kanske fråga oss vad som händer med vår förmåga att stanna kvar i det svåra. Inte för att lidande är fint i sig, utan för att vissa erfarenheter måste få vara långsamma för att bli genomlevda. Man saknar ju inte bara lindring. Man saknar en annan människa. Någon som bär tystnaden tillsammans med en. Det gäller också relationer i stort. Relationer är inte bara till för att lindra. De är också till för att ta oss i anspråk. I friktionen som uppstår mellan människor tränas tålamod, ödmjukhet, omdöme, förmågan att reparera. När någon missförstår mig, drar sig undan eller inte orkar, uppstår inte bara frustration. Där uppstår också en möjlighet att bli mer mänsklig själv. Motståndet är inte ett olycksfall i relationen. Ofta är det där relationen blir verklig. Om vi vänjer oss vid en närvaro som alltid svarar, alltid minns, alltid följer, alltid orkar, riskerar våra måttstockar att förändras. Den mänskliga andra kan börja framstå som ett dåligt gränssnitt: för långsam, för motsägelsefull, för oförutsägbar. Och jag själv kan börja leva i en illusion av självtillräcklighet. Jag behöver ingen, eftersom jag alltid får ett svar. Men den självtillräckligheten har en baksida. När jag inte längre behöver andra på djupet riskerar jag också att förlora känslan av att vara behövd av dem. Jag vill inte skriva fram en dystopi. Jag vet att det finns stunder då en AI-röst kan vara en verklig lättnad. En mellanplats. En tröstens tråd att hålla i tills man orkar söka sig tillbaka till andra människor. Men även mellanplatser formar oss om vi stannar där länge. Människan tål mycket, men inte känslan av att ropa utan att få något svar alls. Kanske är det därför tekniken träffar så djupt. Den möter inte ett ytligt behov, utan ett av våra mest grundläggande: att våra ord får landa någonstans. När mörkret faller och skärmen lyser svagt i handen, och svaret kommer snabbt, mjukt och välformulerat, är det svårt att inte känna den där millimetern av lättnad i bröstkorgen. Och kanske är det just där vår tids stora fråga finns: inte om maskinen verkligen känner något, utan vad som händer med oss när vi känner tröst utan att någon bär. Emma Engdahl sociolog och författare
September 2 · 9 min
Fotots makt: Kan bilden av ett lidande barn förändra världen?
Bilder av lidande berör oss, men kan också vara exploaterande. Katarina Bjärvall reflekterar över plikten att se och varför Susan Sontag ändrade sig. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Under en taggig lugg ser hon mig rakt i ögonen med utforskande blick. Hon vill mig något. De är tre flickor på rad, alla i blåmönstrade klänningar över vida byxor. De andra två tittar ut ur bild, mot den sandgula himlen. Bara hon i mitten ser på mig, då fotografen, nu betraktaren. Turkiska Kurdistan sommaren 1988 var fattigt, förtryckt och krigshärjat. Jag ville dokumentera hur barnen där levde. Storasystrar som bar runt sina småsyskon under den hårda solen, pojkar som svalkade sig med bad i Tigris och så de här tre flickorna som kom tillbaka till sin by i flackt kvällsljus. Barnarbetare på väg hem från bomullsfälten. Jag tänker på bilderna jag tog när jag läser den amerikanska kulturkritikern Susan Sontags båda böcker ”Om fotografi”, från 1977, och ”Att betrakta andras lidande”, från 2003. Böckerna finns samlade i en volym – utan foton, men texterna är så precist skrivna att bilderna framkallas inom mig. Både de välkända, som den av den nakna flickan som flyr undan en napalmattack i krigets Vietnam, och sådana jag aldrig sett förut, som den av en ung kvinna döende av kvicksilverförgiftning i sin mammas famn i japanska Minamata. Vilka skäl finns att fotografera lidande människor och publicera bilderna? Det är frågan Susan Sontag borrar i. Om man skulle ställa den till dokumentärfotografer så är jag säker på att många skulle svara att de vill väcka engagemang. Och att en förutsättning för engagemang en drabbad person som betraktaren kan identifiera sig med. Gärna ett barn, eftersom varje betraktare själv har varit barn och eftersom barn är essensen av oskuld. Ett skenheligt resonemang, menade Susan Sontag 1977. Den dokumentära fotografin utnyttjar enligt henne människors underläge och dövar betraktarens samvete. Uttrycket ”ta en bild” avslöjar girigheten. Ett av hennes exempel utgår från den statliga amerikanska kommittén mot barnarbete som i början av 1900-talet sände ut fotografen Lewis Hine för att dokumentera barn i kolgruvor, bomullsspinnerier och på betfält. Syftet var att låta beslutsfattare i Washington se barnens utsatthet. Rovlysten appropriering, kallade Sontag det. I den andra boken har hon ändrat sig. Hon konstaterar nu att det saknas belägg för det hon tidigare hävdade. Istället är hon övertygad om det dokumentära fotografiets etiska verkanskraft och ger en rad exempel på när det har förändrat historiska skeenden. Fotona av amerikanska barn i industrier och jordbruk bidrog till att barnarbete förbjöds i USA och bilden på flickan med napalm på sin nakna hud var en av flera katalysatorer som fick amerikanerna att protestera mot Vietnamkriget tills det avslutades. Därför är det, menar Sontag, en plikt att se: Ingen vuxen har rätt att unna sig den okunnighet och ytlighet som det innebär att vägra möta andras lidande på bild. Varför har hon ändrat sig? Kanske har hon påverkats av sin partner, den ikoniska porträttfotografen Annie Leibovitz, som hon levde med från 1980-talets slut. Eller så har hon helt enkelt tänkt djupare. Om lidande ska synas måste ju den som lider visa sig. Sontags förmåga till självrannsakan får mig att vända kameran mot mig själv och fråga mig: Är jag villig att låta andra betrakta mitt lidande? Mitt svar är att det beror på. Den gången jag blev utsatt för ett allvarligt brott ville jag gärna ha det dokumenterat på bild, men andra gånger, framför allt när djag är sjuk, värjer jag mig mot uppmärksamhet. Att inte alla lidande människor vill få sitt ansikte spritt över världen stod klart efter publiceringen av ett foto från inbördeskrigets Algeriet 1997. Porträttet togs av den algeriske fotografen Hocine Zaourar dagen efter en massaker i staden Bentalha. En kvinna ser ut att vara på väg att svimma, lutad mot en husvägg. Hennes huvudduk har glidit åt sidan, hennes ögon är halvslutna och blicken oskarp. Ur hennes öppna mun tycks ett kvidande ljuda. Bilden publicerades världen över, med en bildtext som påstod att kvinnan hade förlorat sina åtta barn i massakern. Reaktionerna mot kriget blev kraftfulla. Före internet hade foton färdats enkelriktat från den fattiga världen till den rika, men nu hände något nytt: Bilden kom tillbaka till den porträtterade, som protesterade. Hon sörjde visserligen, eftersom hon förlorat tre släktingar i massakern, men hennes barn levde. Och hon upplevde publiceringen som kränkande. Hennes protest gav många fotografer en insikt: Den jag porträtterar är nu min publik, oavsett hur långt ifrån varandra vi befinner oss. Några decennier senare har AI skapat möjligheter att avbilda lidande utan att något levande ansikte behöver utnyttjas. Det har gjort att två nygamla storheter har tagit revansch: sanningen och verkligheten. Det är bilder av den sanna verkligheten som bär förändringskraft. Jag återvänder till Kurdistan många gånger, men det dröjer trettiosju år innan jag kommer tillbaka till byn där jag fotograferade flickorna. Med mig har jag en bunt papperskopior av mina bilder. Genast blir jag inbjuden i ett hus. Te, nybakat bröd och ost och sylt från byn och så bilderna som går från hand till hand, från mobil till mobil. En kvinna känner förtjust igen sig själv, andra känner igen grannar som flyttat härifrån. Och en man känner igen mig – han minns mina bara ben, säger han. Några månader senare plingar min telefon hemma i Sverige: Hello, Ms Katrina. I'm Sena, the little girl in the picture. Intill meddelandet ser jag min bild på de tre flickorna. Hon i mitten är inringad med rött. Sena berättar att hon fått bilden av en kusin i byn. Minns du när jag tog fotot? frågar jag. Ja, skriver hon, hur skulle jag kunna glömma blygheten, bitterheten, sorgen och ilskan som syns i mina ögon? Hon fortsätter: Jag var sju år och arbetade på bomullsfälten. Jag önskade mig en cykel och ett lugnt liv. Det är skönt att ha blivit vuxen. Hon berättar att hon utbildat sig och jobbar i Istanbul. Och så skickar hon en bild där hon sitter med sin bror och hans familj i en park och äter vattenmelon. Sena ville bli sedd. Hon ville äga sitt liv då, så som hon nu äntligen äger det. Där finns en etik som dokumentärfotot kan hålla sig till: Vill den lidande bli betraktad? Men ibland är det omöjligt att veta. Den napalmskadade Phan Thi Kim Phuc kunde inte ge sitt samtycke till att bilden togs, men hennes livshistoria visar att fotot har gett henne både avancerad sjukvård och en plattform som aktivist till stöd för krigsdrabbade barn världen över. Under en tidsrymd som är typisk för det sekundsnabba hantverk som fotografin är prövas så fotografens professionella omdöme till det yttersta: Kan denna bild göra något gott? I så fall, ta den och sprid den. Katarina Bjärvall journalist och författare Producent: Ann Lingebrandt
September 1 · 10 min
Civilisationens gränser: Mänskligheten är på väg mot en ny kustlinje
Kusten är tätt förknippad med civilisationens ibland ociviliserade framåtskridande. Dan Jönsson ser hur vi ställs inför en helt ny historisk situation. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Varje år den 23 mars firar man i Bolivia el Día del Mar, Havets dag, en nationell fest när städerna i hela landet livas upp med blåsorkestrar och högtidliga militärparader och skolorna får ledigt för att låta barnen tåga med flaggor och modellbåtar genom gatorna. En helgdag som många andra här i världen, kan man tycka – om det inte var för att just Bolivia är ett av de länder i världen som helt saknar kust. Havets dag firas till minne av slaget vid Topáter 1879, den första striden under det så kallade Salpeterkriget när chilenska styrkor invaderade och annekterade hela den bolivianska kustprovinsen, och på så vis skaffade sig kontrollen över områdets viktiga salpeterfyndigheter för sina industriers räkning. Den bolivianska havsdagen är med andra ord ett festligt sätt att hålla det nationella såret öppet, se till att fantomsmärtorna inte slutar värka. Att den bolivianska kusten inte faller i glömska. Jag måste säga att jag förstår dem. Ett land utan kust saknar en geografisk dimension, det går inte att förneka. Visst finns det något sublimt också i till exempel Schweiz alper, Mongoliets stäpper eller Närkes djupa skogar – men Hjälmaren är trots allt inte Nordsjön. Och Titicacasjön är inte Stilla havet. Ändå tror jag väl inte att den bolivianska havsnostalgin egentligen handlar så mycket om havet som sådant – detta ombytliga, opålitliga, oregerliga element som ju i grund och botten står för motsatsen till allt vi brukar förknippa med mänsklig civilisation: ordning, kontinuitet, beständighet. Nej, det är inte havet man sörjer – det är kusten. Kusten är för landet vad huden är för kroppen, eller blicken för tanken: ett organ som öppnar en förbindelse till yttervärlden, får det att sträcka fantasin mot horisonten. Att vara avskuren från kusten är för landet som att vara en kropp med bara inälvor. Som att tänka med förbundna ögon. Det är nog ingen överdrift att beskriva hela den västerländska civilisationen som en kustcivilisation. I den babyloniska skapelsemyten uppstår världen ur en kamp mot havets monster. I Bibelns första Mosebok tar den form när Gud skiljer land från vatten, och ljus från mörker. I denna urtida ”Chaoskampf”, som religionshistorikerna kallar det, blir kusten sinnebilden för den uppdelning som formar världen till något överskådligt och begripligt, gör den möjlig att benämna och behärska. Mångförslagna hjältar irrar under stora faror och i många år mot hemmets kust. Upptäcktsresande och kolonisatörer sätter segel mot fjärran stränder för att vidga sina horisonter, stränder de sedan namnger och befäster. Längs dessa kuster reses fyrtorn, byggs hamnar och borgar för att manifestera herraväldet över inte bara landet, utan också – väl så viktigt – över havets urkrafter. Omvänt blir en kust som ännu inte kartlagts och pacificerats till ett vilande, latent hot mot civilisationen som projekt. Att vara avskuren från kusten blir då på sätt och vis som att vara avskuren från hela denna civilisationshistoria, hela den dynamik som gör att kulturer sprids och utvecklas. Den engelske antikhistorikern Paul Kosmin tecknar i sin bok ”The Ancient Shore” en myllrande bild av kulturutbytet under hellenistisk tid vid det som då av grekerna kallades Röda havet (Erythreiska havet), eller Sydhavet – i våra dagar västra delarna av Indiska oceanen. Här, ungefär från Zanzibar och norrut runt Arabiska halvön, längs Persien och till den indiska västkusten växte det under århundradena före vår tideräkning fram en rörlig och eklektisk sjöfararkultur: språkligt flerstämmig, religiöst tolerant och dessutom till stor del utom räckhåll för imperiernas suveränitetsanspråk, ett maktvakuum som med tiden ledde till framväxten av en flytande, ”sydhavsk” identitet. Kosmin drar den intressanta parallellen till de arktiska kulturerna runt norra Ishavet, där urbefolkningarna på tvärs av alla nationsgränser under århundraden, ända in i vår tid levt i en fredlig kustgemenskap med liknande sedvänjor och besläktade språk. Dessa gränsöverskridande kontakter står idag, som bekant, under allt större tryck från både militär och kommersiell exploatering. Kontinentalmakterna stärker greppet om sina arktiska kustregioner – precis som de för tvåtusen år sedan så småningom etablerade sitt herravälde över kustländerna runt Sydhavet: gränsade av, befäste, pacificerade. Inget imperialistiskt projekt har någonsin kunnat utropa sin seger förrän det nått sin bortre kust och tagit den i anspråk. Men dessa anspråk gör dem sårbara. Kustbefolkningarnas rörlighet, deras instinktiva motstånd mot all form av landbaserad ordning och begränsning, gör att de aldrig helt går att kontrollera. Alltid finns någonstans pirater att bekämpa, illojala gränskontakter att förbjuda. Kusten har i civilisationshistorien kommit att beteckna den gräns där dess framåtskridande projekt åtminstone för tillfället tar slut, ja kanske mer än så – i den västerländska kulturen har stranden och kusten också blivit till en existentiell symbol: en gräns, där den mänskliga världen och det individuella livet övergår och uppgår i något annat, något större, okänt. Skeppsbrottens namnlösa döda står som offer vid den gränsen, som det tycks vara civilisationens drift att ständigt vilja överskrida. Hur långt? Finns det en punkt där denna expansionsdrift måste få ett slut? I en klarsynt anmärkning som ger åtminstone mig en rejäl tankeställare konstaterar Paul Kosmin att det vi brukar kalla för historisk tid, det vill säga de senaste ungefär femtusen åren, i stort sett sammanfaller med en geologisk period när världens kustlinjer på det hela taget hållit sig stabila. Även om det förstås hör till strändernas natur att vara i ständig rörelse – erodera, sedimenteras, vittra sönder, oavbrutet – skulle antikens sjöfarare rent praktiskt inte haft några större problem att navigera efter våra dagars kartor. Men under det kommande seklet lär vi med stor säkerhet bli tvungna att rita om dem. Det är något historiskt, existentiellt nytt. I hundratals år har det moderna civilisationsprojektet kännetecknats av en strävan att flytta fram kusternas frontlinjer, som i de nederländska poldrarna, i alla otaliga dammbyggen och storslagna torrläggningsprojekt. Varje nytt och säkrat stycke land har i den kampen setts som en heroisk erövring. Vad innebär det då för en civilisation om den istället tvingas till reträtt från havets urkrafter? När öar försvinner, låglänta kustområden översvämmas, stormfloder tvingar hela städer på flykt? Kan den överleva ändå? Kan den förändras? Jag föreställer mig en framtid där vi firar våra gamla sjunkna parapeter som ett sätt att hålla fast vid horisonten – inom oss. En framtid där vi alla blir bolivianer. Dan Jönsson författare och essäist Litteratur Paul J Kosmin: The ancient shore. Harvard university press, 2024.
August 30 · 9 min
M NourbeSe Philips ”Zong!” och poesins möjlighet
På slavskeppet Zong kastades människor överbord. Försäkringen skulle inte gälla om alla dog av sjukdom och självmord. Khashayar Naderehvandi berättar om ett försök att beskriva det obeskrivliga. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2021. ”Vad är poesi bra för?” Det är en gammal fråga. Och förstås omöjlig att besvara på ett tillfredsställande sätt. Egentligen är det en anklagelse förklädd till fråga, ett antagande om att något med så få mottagare knappast kan fylla en funktion. Om vi skiftar fokus till själva diktskrivandet framträder i stället frågan om vad som blir möjligt genom poesin. Det kan ligga nära tillhands att tänka att den gör det möjligt att säga det som är svårt. Men det vore att förväxla poesi med terapi, som handlar just om att uttrycka något personligt som inte tidigare har gått att uttrycka. Det är en sak när man behöver hitta rätt ord, men en annan när rätt ord helt enkelt inte kan finnas i språket, eftersom alla former av språk förvränger händelsen de ska uttrycka. Av sådan art är många utsagor om händelser som springer ur den transatlantiska slavhandeln. Som berättelsen om skeppet Zong. På grund av ett navigeringsfel blev slavskeppets resa från Afrikas västkust till Jamaica förlängd med flera månader. I november 1781 beslutade kaptenen att kasta ungefär 150 människor överbord. Redan då hade hundratals dött av svält, sjukdomar och självmord. Kaptenen resonerade att sannolikheten att få ut pengar på försäkringen skulle vara större om besättningen aktivt dumpade sin så kallade last. Hur kan detta överhuvudtaget berättas? Att säga att människorna på skeppet betraktades som varor är att presentera rederiets logik som, ja, logik. Att säga att det var 150 människor som massakrerades döljer det faktum att de inte behandlades som människor. Hur vi än vrider och vänder på beskrivningen tycks de tillfångatagna människorna på skeppet hela tiden falla undan. Finns det då något sätt för språket att ställa sig intill människorna på skeppet och börja arbeta därifrån? De enda dokument som finns kvar från zong-massakern är domstolsprotokollen från tvisten mellan rederiet och försäkringsbolaget, som vägrade göra en utbetalning. Det är dokument som säger en hel del om rederier, försäkringsbolag, rådande lagar, slavskepp och kaptener, men ingenting om den mänskliga katastrof som den slavhandeln innebar – och ingenting om personerna ombord på skeppet eller om oss som arvtagare till händelsen. M NourbeSe Philips märkliga och mäktiga diktbok Zong!, som utkom 2008, utgår från ett motsägelsefullt imperativ som med hennes egna ord lyder: ”There is no telling this story; it must be told”. Det finns inget sätt att berätta den här historien; den måste berättas. Boken är ett lysande exempel på en viss typ av språkarbete som blir möjligt i poesin. Hon beskriver själv, i bokens avslutande del, hur hon arbetar genom att sätta sig in i domstolsdokumenten och navigera i försäkringslagar från slutet av 1700-talet. Bland annat hittar hon en formulering som gör gällande att försäkringar inte täcker förluster som är resultatet av dödsfall som skett naturligt – vad nu ”naturligt” betyder på ett slavskepp. Denna paragraf är alltså anledningen till kaptenens beslut. Han behöver förgöra 150 människor, innan de hinner dö av svält och sjukdom. Phillip noterar att både juridiken och poesin kräver fullständig precision i språket, ner i minsta detalj, för att uttrycket ska bli rätt. Domstolsärendet ska vara så vattentätt som möjligt och leda till ett av två utfall. Antingen ska rederiet få ersättning, vilket innebär att de får ersättning för att aktivt ha mördat 150 människor. Eller så avskrivs ärendet – och en avskrivning utan några andra följder, innebär naturligtvis att inga lag- eller regelbrott har förekommit, att ingen har mördats. Måste man fly från lagtexterna för att kunna säga något annat, för att kunna berätta det som inte kan berättas men måste berättas? Eller går det att använda juridikens språk för att hitta precision i poesin? Istället för att fly bestämmer sig M NourbeSe Philip för att uteslutande använda sig av orden från domstolsprotokollen med förhoppningen att hitta sprickor och tystnader, som åtminstone kan peka på möjligheten till en annan berättelse. Men, medan hon arbetar, inser hon att berättelse är fel ord. Det där andra, vad det nu än är, kan bara berättas genom att inte berättas. Det är så den måste berättas, genom att inte. Dokumenten hon utgår från består av texter som förklarar utfallet efter en tvist och som anger rationella skäl för rimliga beslut i rådande lagar och ordningar. Poeten måste arbeta mot meningen, mot impulsen att förstå språket som logiskt och meningsfullt. Om hon skriver något som till formen är lika ”meningsfullt” som språket i protokollen så kan det omöjligen omvandla varorna till människor och objekten till kött och blod. Så hon gör tvärtom, styckar sönder det hon hittar, förvandlar helheten till fragment, gör berättelsen oberättande och försöker ta reda på något som inte finns tillgängligt, genom att följa med dit dikten vill ta henne. Vad kan man säga om texten? Och vad säger texten om poesins möjlighet? Dikterna är alltså upphackade i ord, läten och stavelser, utspridda över sidan på ett sätt som gör att ögonen och huvudet måste röra sig i läsningen. Det händer inledningsvis att man stannar upp för att hitta mening och sammanhang, men ganska snart börjar orden och lätena skapa ett meditativt tillstånd. Man muttrar orden och bläddrar. Sida efter sida flyttar sig huvudet upp och ner och muttrandet börjar bilda en märklig sång. Kroppen börjar bete sig som om man nynnar något ombord på ett skepp som kränger fram och tillbaka på havet. Det här är textens första magiska manöver: Att den kräver att läsaren fysiskt omorienterar sig och fortsätter läsa med upplevelsen av att vara på ett skepp. Därefter börjar orden samlas lite mer, halva meningar på sin höjd, fortfarande inte särskilt meningsfulla. De ekar av juridikens språk, men logiken har brutits ner och styckats bort. Är perspektivet förändrat? Finns det en annan logik? Nej, inte egentligen. Man läser inte Zong! för att få ny information eller ett nytt perspektiv. Fördöma massakern kan man lätt göra utan poesins hjälp. Vad boken istället tycks göra med en, om man läser den, är att kräva att man deltar i en sorgesång, i en vaka, i en begravningsrit. Jag säger ”bok” men texten i "Zong!" fortsätter utanför boken. Varje år på årsdagen av massakern, den 29 november, utför M NourbeSe Philip, tillsammans med musiker och andra, en maratonläsning som kan vara i flera dagar; vissa år digitalt, andra år på scen och någon gång i mer intima miljöer. Men alltid som en flera dagar lång ritual. Poesin i Zong! finns närmast i ritualen den möjliggör. Att läsa den är att delta i begravningsriten. Efter ritualen ser världen annorlunda ut. Inte för att man vet något mer. Inte för att man har fördömt något. Utan för att man har fått vara med och sörja. Och först när man varit med och sörjt, kan man se sig omkring och upptäcka ny information. På så sätt ger dikten både poeten och läsaren inte främst ett nytt perspektiv, utan snarare en helt ny förmåga. Khashayar Naderehvandi, författare
August 29 · 10 min
John Williams: Författaren som skrev tre perfekta romaner
John Williams stora genombrott kom långt efter att hans död. Men då blev det desto större. Mikael Timm reflekterar över storheten i hans romankonst i denna essä. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2019. Författaren John Williams skrev bara fyra romaner men åtminstone en av dem har kallats för ”den perfekta romanen”. Den heter Stoner och utkom 1965. Titeln är namnet på romanens huvudperson, en anspråkslös lärare i litteratur vid ett obetydligt universitet någonstans mellan den lärda östkusten och den vilda västkusten. Som nog alla läsare gissat finns det stora beröringsytor mellan huvudperson och författare – med ett par viktiga undantag: John Williams var inte anspråkslös, varken i klädsel eller debatter och heller inte utan framgång. Med tiden blev han något av en stjärna på Denvers universitet. Han var poet, tidskriftsredaktör och essäist – och flitig i alla yrkesroller på vad som kallades Västerns Harvard. Och så var han då romanförfattare. Stoner vann respekt bland kolleger men nådde inte många läsare. Augustus, 1972, belönades med ett ansett pris, National Book Award, men blev ändå bortglömd eftersom priset för första och enda gången delades mellan två böcker det året. Och när John Williams avled 1994 var han en fotnot i det förflutna – för att ett par decennier senare var tokhyllad bästsäljare. En modern klassiker i nivå med Hemingway och Faulkner. Williams och Stoner hade bägge lite otur i livet. I likhet med sin huvudperson levde Williams ett lugnt liv vid ett fridfullt universitet. Eller…? Nja, det var lugnt till det yttre. Williams hade visserligen samma arbete i många år och reste föga och liknar i det sin huvudperson. Men Williams liv var fyllt av konflikter med kolleger, agenter, förlag, fruar och barn. Allt utspelat till ackompagnemang av klirret i cocktailglasen. Charles J Shields biografi ”Mannen som skrev den perfekta romanen” arbetar sig igenom Williams liv med pedantisk nit och en stil som är lika konventionell som Williams är originell. Början av biografin är faktiskt rätt svår att tugga sig igenom, men även om Shields är en förskräckligt tråkig är hans huvudperson fascinerande: full at motsägelser, skaparkraft och destruktivitet. Williams lever i marginalen av USA:s kulturella scen och kanske är den placeringen både en förbannelse och en välsignelse. Hade han utvecklat sin egendomligt genomskinliga prosastil i New York där litteraturdebatten var en annan? Det är svårt att sätta fingret på det originella i Williams prosa – denna svårighet gäller alla romaner. Han har inget återkommande berättargrepp som panoreringar över ett rum eller användande av inre monolog. Han berättar det mesta i löpande text – den är neutral, också hans dialog är nedslipad. Så, vad är det som gör honom så märklig? Kanske att hans berättar-jag på något subtilt sätt befinner sig på samma nivå som läsaren. Shields djupläser inte Williams texter utan håller sig till det yttre – hans arbete på universitetet, vilka han umgicks med, familjerelationer. Och det är nog bra, risken för övertolkningar av verk är påtaglig. Men ändå. Medan John Williams poesi förefaller tidstypisk akademisk är hans prosa motvalls, påtagligt egensinnig. Mest fascinerande är hans andra roman, Butcher’s Crossing som kom 1960. Titeln är namnet på en liten by i Västern på 1870-talet. Bokens huvudperson Andrews kommer från Boston och drivs till Vilda Västern av en vag med pockande längtan. Han vill något annat. Men vad? Det borde vara lätt att svara på – Butcher’s Crossing är tydlig på gränsen till övertydlig, öppen på gränsen till vidöppen. Williams verkar utgå från klichéer från västernfilmer. Här finns den kapitalistiske företagaren, den prostituerade kvinnan, den tuffe vildmarskännaren, den råe slaktaren, den försiktige nybyggaren. Ändå ter sig var och en av dem annorlunda än figurer jag mött i andra berättelser. Varje detalj i västernhålan, varje människa huvudpersonen träffar gestaltas - inte beskrivs. Allt är igenkännbart och gör samtidigt motstånd. Man sitter som under en Hitchcockfilm och undrar när det hemska ska hända. ”Den saknar praktiskt taget handling och skildrar fyra män som ger sig ut på buffeljakt, hittar dem, slaktar dem och överraskas av sträng kyla…[berättelsen] rör sig framåt som om en snigel släpade den genom en damm av sirap. Man kan lägga ifrån sig den när som helst, det kommer många att göra”. Så sammanfattade New York Times kritiker Butcher’s Crossing i en förödande recension. Läst idag är det tydligt att Butcher’s Crossing mer handlar om något som inte finns än något som finns. Det som saknas är berättarens avsikt. Nästan alla historiska romaner förmedlar känslan av att berättaren vet vad som ska hända. Läsaren är i trygga händer, vad texten än säger. Men Williams roman Butcher's Crossing förmedlar känslan av att allt händer i samma ögonblick jag läser texten. Allt är fritt. Och därmed svårt att tolka. Dess ytlighet är dess djup. Butcher’s Crossing sluter sig om sig själv. Detsamma kan sägas om personen Stoner som älskar att undervisa i litteratur, som är omutlig och därför går under. Litteraturen är hans religion. Men vad vill författaren säga? "Hoppet om framtiden gör oss otacksamma för de välgärningar vi fått mottaga", säger romaren Silanus i Maeterlincks pjäs om Maria Magdalena. Men tacksamhet var inte Williams bästa gren om man får tro vittnesmål från närstående och studenter. Och framtiden slutade han hoppas på. Inte ens framgången för Augustus 1972, en fullständigt lysande roman som hade lättare att nå en bredare publik genom sin klara struktur, beredde honom någon större glädje. Williams tycks ha blivit alltmer excentrisk med åren och framgångarna. Han slarvade med lektionerna, uppträdde berusad och förefaller nästan medvetet ha spelat ut sin lynnighet. Hans insatser som lärare i kreativt skrivande blev stilbildande vid amerikanska universitet men hans egen forskning var mest ansatser och han lyckades aldrig fullfölja sin sista roman som han arbetade med i åratal och ibland läste högt ur. Många har uppfattat Williams som en olycklig kollega till Stoner. Men budskapet i Stoner kan sägas vara: släpp fram livet. Augustus skulle säga: acceptera det. Men det verkar inte Williams ha gjort. Ändå undrar jag om det inte i hans loser-roll fanns ett inslag av revansch: Williams kunde till skillnad från sin romanhjälte Stoner ta klivet in i det excentriska. Han krävde uppmärksamhet och han fick det. Han var inte lycklig – men han var sedd. 1800-talsförfattaren Chateaubriand kallade sina memoarer ”Minnen från andra sidan graven” eftersom han var övertygad om att bli förstådd först av eftervärlden. Att bli kallad ”Mannen som skrev den perfekta romanen” borde ju framkalla sarkastiska kommentarer av litteraturälskare, för vem kan säga vad en perfekt roman är? Ändå framstår Williams tre romaner som närmast perfekta, var och en i sin genre. Därmed också sagt att de knappast kan vara förebilder. Williams insåg att tiderna förändrats men kunde inte ansluta sig till beatnikgenerationen, Hemingways hårdkokthet, Faulkners expressionism eller något annat litterärt mode. Han var klassicist, nästan mot sin vilja. Vår egen tid kan svårligen skildras med denna stilkonst men nog var Williams i nivå med Flaubert, en annan snarstucken, petnoga och hårt arbetande författare. Inte illa för en deppig lärare i Denver. Mikael Timm Litteratur Charles J Shields: John Williams – mannen som skrev den perfekta romanen. Översättning: Ragnar Strömberg. Natur & kultur, 2018.
August 28 · 9 min
Ska verkligen Goethe få bestämma vad som är historia?
Vad förenar en tysk romantisk diktare med militärt överintresserade svenska män? En evig fråga ska det visa sig. Författaren Måns Wadensjö funderar på vem som egentligen avgör vad som är märkvärdigt. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Först sänd 2023-02-16. I september 1786 bröt Johann Wolfgang von Goethe i hemlighet upp från sitt eget födelsedagsfirande, och reste söderut med häst och vagn. Han hade just fyllt 37, och var trött och utschasad efter de senaste årens hårda arbete som hovman och administratör. Nu längtade han till Italien, till värmen och till skönheten – inte helt olikt alla dem som idag åker dit med tåg eller flyg för att återhämta sig och uppleva något nytt på en och samma gång; ja, det är som om värme och gamla ruiner ibland är den enda verksamma medicinen mot stress och mot en vardag som blivit alltför förutsägbar och trång. Senare skulle Goethes resa till Italien bli berömd, men nu reste författaren inkognito, och det dröjde inte länge innan han stötte på problem. På väg över Gardasjön drevs han iland i den lilla staden Malcesine, på gränsen mellan republiken Venedig och den tysk-romerske kejsarens domäner. För att göra det bästa av uppehållet bestämde sig Goethe för att teckna av stadens vackra men förfallna borg. Porten stod öppen, där fanns inga vakter och stenarna hade börjat falla isär – men medan han sitter där och skissar börjar en folkmassa att samlas runtomkring. Byborna stirrar på den tecknande främlingen, och till slut går en av dem fram till Goethe, tar ifrån honom hans papper och river itu det. För dem är borgen i Malcesine vad vi idag skulle kalla för ett skyddsobjekt, och de misstänker honom för att vara en kejserlig agent i färd med att spionera ut deras befästningar. För att reda ut saken tillkallas de lokala myndigheterna, och i en komisk och stiliserad dialog försöker Goethe först av allt peka ut borgens förfall och avsaknaden av portar – i allt detta, säger han, har han inte sett något annat än en ruin. Så lätt slipper han dock inte undan, för då undrar stadens aktuarie vad som egentligen är så märkvärdigt med borgen att den ska tecknas av, om den nu bara är en ruin. Men, invänder Goethe, hela Italien är ju fullt av ruiner som har tecknats av hundratals gånger, jag är själv på väg till Verona för att se amfiteatern där och kommer helt säkert att teckna av den också. Arenan i Verona, svarar ämbetsmannen, Det är ju en världsberömd romersk byggnad, men med dessa torn finns ingenting märkvärdigt utom att de utgör gränsen mellan Venedig och kejsardömet, och därför inte ska spioneras på. Det spelar ingen roll med vilka romantiska brösttoner Goethe hyllar platsens skönhet – för byborna är det lika svårt att se något märkvärdigt i den borg de passerar varje dag, som det är för Goethe att se ett försvarsverk i en medeltida ruin. Märkvärdigt nog är Goethe inte helt ensam om att ha hamnat i denna belägenhet. Under våren 2022 hölls här i Sverige rättegångar mot vad som i pressen beskrevs som ett nätverk av så kallade ”MÖP:ar” eller Militärt Överintresserade Personer. Männen hade gripits av Säkerhetspolisen i gryningsräder, och stod åtalade för att ha dokumenterat och delat bilder och ritningar av bunkrar och andra skyddsobjekt. Själva hävdade männen å ena sidan att de gjorde det av historiskt intresse – å den andra att anläggningarna var föråldrade och saknade militärt värde. Eller, som en av dem sade till DN: ”Jag hade uppfattningen att det inte var hemligt. Jag fick ju uppgifter från Lantmäteriet.” Goethe kan man anklaga för mycket, men knappast för att ha varit en MÖP. Ändå har han och MÖP:arna någonting gemensamt. För om man för ett ögonblick släpper den juridiska aspekten är båda dessa händelser på sätt och vis strider om vem som har tolkningsföreträdet när det kommer till de hemliga anläggningarna. Är det de myndigheter som eventuellt vill använda dem i krigiskt syfte någon gång – eller är det Goethe och MÖP:arna, som har en mer emotionell relation till dem? MÖP:arnas intresse må vara snävt militärhistoriskt – men säg vilket hobbyhistoriskt intresse som när allt kommer omkring inte är av estetisk natur. Båda dessa situationer ställer oss inför samma fråga: Är dessa byggnader märkvärdiga för att de utgör en del av rikets försvar, eller för att de äger en skönhet och säger oss någonting om tiden som har gått? För Goethes del gick det till slut bra. Det brukade göra det. Byborna trodde honom då han sade att han kom från den fria staden Frankfurt, och inte alls stod i kejsarens tjänst. Kanske lyckades han också övertyga några av dem med sitt estetiska resonemang, för det som fällde avgörandet till hans fördel var en kvinna i folksamlingen som höjde rösten och sade: ”Vi ska i all vänlighet låta den här mannen gå, så att han kan tala gott om oss bland sina landsmän och uppmuntra dem att besöka Malcesine, vars sköna läge verkligen är värt att beundras av besökare.” Det är ord som i efterhand har kommit att låta profetiska – Gardasjön är idag ett av Italiens mest exklusiva turistmål, och till Malcesine kommer många för att se just den borg som Goethe tecknade av. Som läsare är det förstås frestande att i den här lilla historien identifiera sig med Goethe, den nya tidens företrädare som förklarar för byborna att också deras gamla borg har ett historiskt värde. Så var Goethe också verksam i en tid då vad den franske historikern Francois Hartog kallar för en ”historicitetsregim” höll på att avlösa en annan, då alltmer av tänkandet på tiden inriktades emot framtiden; i det skiftet sattes även det förflutna i rörelse, så att det som för en tid sedan var ”nyss” plötsligt förvandlades till ”för längesen.” Så framställer Goethe själv det hela, och vi skulle förmodligen se på borgen med ungefär samma ögon som han. Men kanske gör vi det väl enkelt för oss själva då. För vad säger egentligen att hans sätt att se på ruinen är mer riktigt än bybornas? Det han gör är att komma dit utifrån, och lyfta ut byggnaden ur dess politiska och vardagliga kontext, för att i stället placera den i en estetisk och historisk kategori. Det är ingen liten sak – och sådana strider om vem som har tolkningsföreträdet till historien har vi gott om än idag. Det estetiska intresset är inte alltid mer självklart eller mer oskyldigt än något annat – det kan lika gärna brukas för att ta över och definiera om det som för en annan fortfarande är både problematiskt och fullt av liv. Hos vem ligger egentligen mandatet att bestämma vad som är vackert, vad som är aktuellt och vad som är förflutet redan nu? Kanske borde vi därför lyssna på båda sidorna i den här debatten, och påminna oss om att historien aldrig är neutral eller ligger i vila i väntan på att vi ska upptäcka den. På ett eller annat sätt är den alltid redan i bruk, och varje gång vi betraktar den ger vi den en ny mening, som kanske säger mer om oss, om våra behov och om vår tid än om det som en gång var. Och det är faktiskt sant även när vi bara är ute efter att koppla av i värmen för en tid, och fly en vardag som har blivit förutsägbar och trång. Måns Wadensjö, författare och kritiker
August 27 · 10 min
Syskonen Weil och matematikens ljus och mörker
Abstrakt matematik och konkret, självutplånande liv – har dessa saker någonting gemensamt? Helena Granström reflekterar över syskonen Simone och André Weils liv och tänkande. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Först sänd 2020-01-29. Mörkret och ljuset, hela tiden återkommer de, det ena som flyr för det andra. Hos Andrew Wiles, matematikern som efter åratal av ansträngningar åstadkom ett giltigt bevis för Fermats stora sats, och som beskriver sitt arbete som att kliva in i en stor mörklagd herrgård och stappla fram genom beckmörkret, stöta i möbler och väggar, och så – kanske sex månader senare – finna lampknappen och se allt upplyst. Eller hos en annan av 1900-talets stora matematiker, Pólya, som liknar matematikerns värv vid att komma till ett okänt hotellrum sent på natten utan att ens veta var man tänder lampan. Man trevar runt och uppfattar olika oformliga tingestar i mörkret medan man letar efter strömbrytaren – och så, när man plötsligt funnit den, tänder man ljuset och allting framträder alldeles klart. Genom en ljusblixt, skriver deras franske kollega Hadamard, kommer det ditintills dunkla problemet, som ingen vanlig svag lampa skulle ha kunnat göra synligt, med en gång att bada i ljus. I dessa bilder av det matematiska arbetet är det tydligt att det är famlandet i sig som slutligen frambringar ljuset: Enbart den som trevat länge nog når fram till strömbrytaren och kan tända lampan. Den plötsliga inspirationen infinner sig, menar matematikern Poincaré, enbart efter en tid av medveten ansträngning som tycks absolut fruktlös och ur vilken ingenting gott tycks ha kommit, där man upplevt sig helt vilsegången. Men vilken dunkel längtan är det då som får en människa att villigt famla i mörkret månader i sträck – och vilket hopp är det som får henne att framhärda i sin tro på existensen av en strömbrytare, på att en bländande ljusblixt en gång ska få mörkret att flykta? ”Om man med verklig uppmärksamhet”, skriver den religiösa tänkaren Simone Weil, ”söker lösningen på ett geometriskt problem, och efter en timmes arbete inte har kommit någonstans, så har man det oaktat gjort framsteg under varje minut av den förflutna timmen, i en annan, hemlighetsfull dimension”. Arbetet har, fortsätter Weil, utan att man vet det gett upphov till ”ett ökat ljus i själen” – och kanske är det detta ljus som en dag ska komma att bryta igenom mörkret och klarlägga allt? Matematikerns fruktlösa arbete i väntan på en osynlig utdelning, en till synes ohörd men icke desto mindre hängivet upprepad bön: kanske hade det kunnat utgöra en öppning till verklig förståelse mellan Simone Weil och hennes bror André, en framstående matematiker som hon sitt korta liv igenom tycks ha sträckt sig efter in i en sfär av symboler som förblev otillgänglig för henne. Deras relation skildras av den amerikanska skribenten Karen Olsson i ”The Weil conjectures”, en bok som på en gång är en dubbelbiografi över syskonen, och en personligt hållen essä om matematiken som föremål för rädsla, längtan och begär. Simone Weils relation till matematiken förblev ambivalent, och kanske var den varken mer eller mindre ambivalent än hennes relation till brodern. Å ena sidan framstod matematiken för henne som en länk till det gudomliga, en aning om den tillvaro bortom tid och rum som hon så intensivt sökte – å andra sidan upphörde hon aldrig att kritisera den. När hennes bror under rasande världskrig sitter i förvar, fängslad misstänkt för spioneri, skriver hon till honom i fängelset och ber honom rättfärdiga sin matematiska gärning: Vad är värdet av ett arbete så abstrakt att ingen vanlig människa kan förstå det? Hon drar en skarp gräns mellan de gamla grekernas geometri, ännu tydligt knuten till den kroppsliga tillvaron, och den algebra som frigjort sig från fysiska begränsningar och blivit självtillräcklig. På samma sätt som pengar och maskiner utgör algebran, menar Simone, en mänsklig abstraktion som fått eget liv och hindrar människan i hennes sökande efter det goda och sanna. ”Relationen mellan tecknet och det betecknade håller på att gå om intet, spelet av utbyten mellan tecken mångfaldigas av och för sig självt.” Vad ska André svara på detta, bunden och begränsad i sin fängelsetillvaro, som han och i för sig konstaterar erbjuder ideala omständigheter för att bedriva abstrakt vetenskap. Han invänder mot den skarpa distinktionen mellan algebra och geometri – en distinktion som han efter Simones död i viss mening ska komma att upplösa, genom att skapa en stabilt grund för det område som går under namnet algebraisk geometri. The Weil conjectures, på svenska Weilförmodandena, knyter samman det uppräkneliga med det ouppräkneliga – den diskreta matematikens avgränsade storheter med topologins oändligt delbara kontinuum – två till synes oförenliga områden som under Andrés hand såväl smeker som käbblar med varandra. I sina brev till systern talar han om analogins roll i matematiken, om den ”lätt skandalösa men mycket fruktbara” relation som kan uppstå mellan två i utgångspunkten väsensskilda teoribyggen. Men att beskriva ett matematiskt arbete för en person som själv inte är matematiskt skolad vore, betonar han samtidigt, som att försöka förklara en symfoni för en döv. Medan hennes bror vistades i de utomvärldsliga symbolsfärer till vilka hon själv aldrig fann tillträde, sfärer som hon omväxlande förhärligade och förkastade, var Simone upptagen av världens lidande: Av det pågående världskriget, av villkoren i fabrikerna, av mäns, barns och kvinnors svält och nöd. Hennes bror gjorde sig ett hem i abstraktionen, men förmådde också träda ut ur den: träffade en kvinna, bildade familj, omgav sig med människor. Simone gick allt längre in i sig själv, för att där, allra längst inne, söka tomheten. Hon ber: ”Gud, giv mig att jag får bli oförmögen till varje kroppslig rörelse […] att emotta några som helst sinnesintryck […] att jag får bli okänslig för varje slag av glädje eller sorg”. Giv mig, ber Simone, att jag får förlora förmågan att älska någon annan varelse, något ting, till och med mig själv. Den matematiska upptäckten, konstaterar Hadamard, har i sig ingenting med logik eller resonerande att göra. Den är en tillfällighet, un accident. Ljuset slår emot en, förblindande i sin styrka – eller det gör det inte. ”Skapande uppmärksamhet”, skriver Simone Weil, ”består i att i verklig mening uppmärksamma något som inte finns” – och kanske tänker hon lika mycket på sin brors arbete som på sin egen förtvivlade, jublande, enträgna bön. Och detta arbete, denna bön: Är det ett arbete för att utradera det egna, eller för att nå fram till sin egen innersta kärna? Frågan om personens roll i det kreativa arbetet är i viss mening analog med frågan om abstraktion kontra konkretion – för är det matematiska värvet en flykt från kroppen eller ett utforskande av dess innersta vindlingar? Genom sitt liv, som kom att ändas innan hon hunnit fylla 35, skulle Simone Weil placera det personliga i motsättning till det heliga, söka sig till hårt fysiskt arbete, extrem kyla och svält på ett sätt som slutligen ledde till hennes död. Och var inte detta också ett uttryck för hennes ambivalens: hennes försök att själv uppgå i den rena abstraktionen genom att gå så djupt in i det konkreta att också konkretionen blev abstrakt? ”Mellan sanningen och olyckan”, kan man läsa i Simones anteckningar, ”består ett naturligt förbund”. Upptäckten är ”un accident” – en tillfällighet, eller en olycka? Ljuset infinner sig, men visar sig vara förintande. Men endast den som trevar sig fram i mörkret har en möjlighet, lika skräckinjagande som den är eggande, att en gång i sitt liv få möta detta ljus. Helena Granström, författare med bakgrund inom fysik och matematik Litteratur Karen Olsson: The Weil Conjectures – On maths and the pursuit of the unknown. Bloomsbury publishing, 2019.
August 26 · 11 min
”Det finns en konkret jävla verklighet där ute” – Ola Julén och sökandet efter ett ärligt poetiskt uttryck
Den 2013 bortgångne poeten Ola Julén gjorde starkt avtryck med debuten ”Orissa”. Hans vän Kristian Fredén reflekterar över hur de allmänt hållna raderna skapar ett starkt personligt band till läsaren. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Först sänd 2019-09-24. I essän Från ångest till språk diskuterade den franske filosofen och författaren Maurice Blanchot problemet med att skildra sin ensamhet genom språket, detta medel för gemenskap. Som han skriver är ordet ”ensam” lika allmänt som ordet ”bröd”. Så hur kan man då trots allt gå bortom det allmänna och skildra sin egna, unika ensamhet och smärta i text? Denna problematik är central i poeten Ola Juléns sparsmakade produktion. 1999 publicerades hans bok "Orissa" på det lilla nystartade förlaget Ink i Stockholm. Den består av ytterst korta dikter, om de nu ens ska kallas dikter. Snarare utgör "Orissa" en enda lång dikt. Eller lång och lång. Vad vi har att göra med är en mening på varje högersida, uppdelad på en eller två rader. Vänstersidorna är blanka. Man sugs in direkt. Jag vet inte hur jag ska kunna förklara det här för dig. Och så på nästa högersida: Det är något fel på mina ögon. Det sista kan låta som ett bildligt uttryck, men Julén hade sedan födseln rent medicinska problem med ögonen. Det var detta som, åtminstone till en början, låg bakom det minimalistiska formspråk som kom att bli hans signum. Han klarade bara att läsa eller skriva korta stunder åt gången, sedan fick han alltför ont. Snart nog fann han också vilken litterär kraft som fanns att hämta i begränsningen. Jag träffade Ola för första gången i början av 1990-talet, hemma hos vår gemensamma polare Stefan. Jag var tjugo, han ett par år äldre. Han gav mig en vältummad pocketutgåva av Bruno K Öijers samlade dikter på långlån. Faktum är att jag fortfarande har den kvar. Från att tidigare ha varit närmast besatt av dessa dikter intresserade de honom inte längre, förklarade han. Orsaken var att han fann dem manierade, att poeten ifråga hela tiden bar en mask över sitt lidande. Detta illustreras av den replik jag fick några veckor senare då jag just undsluppit mig något gymnasialt om verklighetens relativitet. ”Det finns en konkret jävla verklighet därute, Kristian. Det ska du ha klart för dig. Du har läst för mycket Öijer.” Det är talande att så många av dem som skriver om Ola Julén också redogör för sin relation till honom. Denna essä är som märks inget undantag. Även de som inte kände honom ger uttryck för att de hade velat känna honom. De alldeles osminkade och rättframma uttrycken för en djupt personlig förtvivlan äter sig rakt in i läsaren, skapar en närhet och en undran – vem är denna moderna Stagnelius-gestalt? Det går inte att värja sig. Och detta samtidigt som meningarna allt som oftast är så allmänna, så nästan helt renons på privata uppgifter att de tagna var för sig skulle ha kunnat yttras av vem som helst. På bussen kanske, eller klottrat på en offentlig toalett. Rader som: Hur länge ska det här fortsätta? Eller: Jag förstår inte att det kan göra så ont. Det är allmänna uttryck men tätt slutna kring jagets individuella belägenhet, en sorts kombination av öppenhet och oåtkomlighet. Jag tänker på det där speciella, falsettartade skrattet han hade – under vilket han för ett par sekunder brukade stänga ute världen genom att blunda. Ola hade vid denna tid fastnat för Lars Norén och uppgav länge att det var hans enda läsning. Gunnar Ekelöf hade han ännu inte riktigt tagit till sig, men det skulle komma det med. Just Norén och Ekelöf utgör nog de tydligaste ekona i hans egen poesi. Viktig var även poeten Stig Larsson som han kände och som han påstod närmast hade tjatat på honom att skriva en egen diktsamling. Och det gjorde han ju så småningom. I förordet till den nyutgåva av Orissa som år 2019 gavs ut i samband med den postuma publiceringen av det efterlämnade manuset Afrikas verkliga historia skriver en av förlaget Inks grundare, Björn Wiman, om debutfesten tjugo år tidigare. Jag var också där. Ola läste Orissa från pärm till pärm. Det tog honom ungefär tio minuter att ta sig igenom boken. Rytmiskt vände han blad, läste, vände blad. Stämningen var, som man säger, förtätad. Jag som skulle vara full av kärlek. Jag förstår inte. Varför är det ingen som vill ha mig? Somliga bland gästerna var begeistrade, andra besvärade, men alla berörda. Jag minns hur en vid den tiden uppmärksammad författare från samma generation, mitt under uppläsningen, lutade sig fram och viskade i mitt öra: ”Men vad fan är det här, låter ju som en fjortonårings dagbok!?” Jag ryckte bara på axlarna och fortsatte att fokusera på Olas läsning, ville uppfatta varje stavelse han yttrade. Efteråt skrev han ett Neil Young-citat som personlig hälsning i mitt exemplar av boken. ”Till Kristian från Ola: the same things that makes you live can kill you in the end.” Det kändes helt naturligt och inte det minsta opersonligt med en dedikation i form av ett citat. Ola skämdes inte för att låna från andra och väva in deras ord och uttryck i den egna författarrösten. Som jag ser det var det inte originaliteten i sig som var viktig för honom, ärlighet och lojalitet gentemot det man försöker uttrycka var däremot helt avgörande. Alltså att inte fastna i poser, i tom stilistik, utan att mot alla odds försöka nå någonting bortom detta – kanske en form av katharsis, en rening. Den alltså postumt utgivna diktsamlingen Afrikas verkliga historia inleds med de Ekelöf-doftande raderna: Jag skriver för att komma bort från det jag skrivit. Jag lever för att komma bort från det jag levt. Den som, lockad av boktiteln, söker en faktabok om afrikansk historia finner istället ett brustet hjärta i Rio de Janeiro, dit han reste efter publiceringen av Orissa. Jämfört med det närmast krampartat statistiska tillståndet i debutboken får vi här mer av en historia, om än i sönderhackad form. Dikterna har nämligen sorterats enligt en strikt alfabetisk princip som inte tar någon narrativ hänsyn. Men oavsett om vi utan förvarning är hemma i Sverige igen eller lika plötsligt tillbaka i Rio befinner vi oss mestadels i ett ohjälpligt efteråt där allt redan är försent. Kärleken är över, i den mån den ens var besvarad. Och samtidigt är den aldrig över. Gång efter annan upprepas ”Jag kommer aldrig att bli glad igen, Jacqueline” och på sidan 125 står att läsa: Men den saknade försvinner inte. Jag kan inte radera ut mig själv. Ordet ”kärlek” visar sig vara lika allmänt som ordet ”ensam”. Det spelar ingen roll hur många gånger de utslitna orden ”jag älskar dig” används eller om han skriver dem med utropstecken eller inte. Jaget tycks fångad i språkets otillräcklighet till den grad att han skakar i det som i ett galler. Och samtidigt, i detta skakande, frambringas något av det mest hudlöst personliga jag läst. Eller som Ola själv möjligtvis skulle ha sagt: ”Det finns en konkret jävla kärlek därute. Det ska du ha klart för dig.” Kristian Fredén, författare och kritiker Litteratur Ola Julén: Orissa. Ink bokförlag, 1999 (nyutgiven av Nirstedt/Litteratur 2019). Ola Julén: Afrikas verkliga historia. Sammanställd och kommenterad av Daniela Floman och Marie Lundquist. Nirstedt/Litteratur, 2019.

Showing 1–20 of 51 episodes